Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Från horisonten

Åsa Foster. Foto: Caroline Andersson

Jens Liljestrand läser en tonsäker debutant.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

NOVELLER

ÅSA FOSTER

"Man måste inte alltid tala om det"

Forum, 241 s.

Det vilade länge ett betonggrått skimmer av vardag över den svenska novellen. Det var i skarven mellan 1990- och 2000-talen, när berättande var ute och de korta prosatexterna snarare än att leverera en bra historia ville "fånga en sorts känsla" eller "beskriva ett slags tillstånd". Tyvärr hade både känslan och tillståndet gärna sin utgångspunkt i scenarion i stil med "Pelle och Anna sitter i soffan medan kaffet kallnar och tv:n är trasig". Tristessen och händelsefattigheten regerade.

Nu börjar man kunna skönja en våg av nya svenska novellister som vill något mer. Åsa Foster väckte uppmärksamhet med sitt bidrag i premiärnumret av svenska Granta, en text som också återfinns i hennes debutsamling "Man måste inte alltid tala om det" - en samling som är helt ägnad åt det nya Sydafrika.

 

Bara en sån sak, att en svensk debutant skriver om miljöer bortom den svenska lunken, gör mig välvilligt inställd. Men Foster, som har en examen från University of KwaZulu-Natal, närmar sig dessutom ämnet med en imponerande lyhördhet för de mest skiftande identiteter och positioner.

Det här är alltså en samling där subjektet i ena texten kan vara en cancersjuk (vit) gubbe som i hämningslös desperation raggar upp en trashig ung tjej, i nästa ett (svart) hembiträde som tvingas ta med sin aidssjuke man hem till lyxvillan där hon arbetar, i nästa en nygift (vit) kvinna i medelklassen som inser att stängslet som ska hålla kriminaliteten ute i själva verket är hennes fängelse.

 

Foster byter perspektiv mellan hudfärg, klass, kön och ålder utan att skarvarna syns. För en del läsare är det säkert en svaghet. Jag ser det snarare som ett sätt att visa det allmängiltiga i människans drivkrafter, även i ett så skarpt segregerat samhälle som Sydafrika. Det man "inte alltid måste tala om", som titeln syftar på, är kanske just detta. Andrafieringen och bortträngningen som gör det möjligt att leva som vanligt trots det tryckande hotet om nationellt sammanbrott.

Åsa Foster har helt enkelt skrivit en självständig, lovvärd och mogen debutbok. Det ska bli spännande att följa henne.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!