Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Framtidsdrömmar

Kraftfullt. I går spelade Kraftwerk den första av fyra konserter i Stockholm. Foto: Emil Nordin

Nils Forsberg ser maskinerna bli levande.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KONST/KONSERT

DANSMASKINER – FRÅN LÉGER TILL KRAFTWERK

Moderna museet, Stockholm

Till 27/4

 

KRAFTWERK

Cirkus, Stockholm, 2.20 t.

Piet Mondrian älskade att dansa, om än bara i räta vinklar. Det lär ha förbryllat en och annan danspartner men är rimligt med tanke på hans geometriskt konsekventa konst. Han hatade diagonaler.

Aleksandra Ekster: Foto: Foto: Albin DahlströmDansen var skärningspunkten för den tidiga modernismen. Det hade med fascinationen för rörelsen att göra, det moderna livets dynamik. Människomassorna på väg mot fabrikerna, de löpande banden, maskinerna. Allkonstverket som mekanisk organism.

 

När Moderna museet i samarbete med Dansmuseet nu gör utställningen "Dansmaskiner" förvånar det lite att Mondrian inte är med. Å andra sidan finns här Léger, Picabia, Duchamp och de flesta andra. I ett rum visas Chaplins "Moderna tider".

Det är en fin utställning men den hade passerat obemärkt om det inte vore för det samtida inslaget, en 3D-projektion av dem som lade grunden till den moderna dansmusiken.

Kraftwerk.

Düsseldorflegenderna har på senare år helt logiskt synts på konstmuseer. De har alltid legat nära konsten, kanske närmare än populärmusiken, med sin konceptuella hållning och ytterst genomarbetade visuella framtoning.

 

Musiken har låtit modern, men de framtidsvisioner de sysslat med har varit gamla. Kraftwerk gjorde temaalbum om järnvägslinjer och motorvägar, inte om rymdfart eller flygplan.

Inte ens på "Computerwelt" från 1981 lämnar de nostalgin över svunna framtidsdrömmar. De sepiatintade fotona på omslaget leder tankarna till Fritz Langs "Metropolis" mer än "Star wars".

Retrofuturismen hänger ihop det som Kraftwerk var inne på redan från början, de ville återuppväcka ett europeiskt och tyskt kulturarv som efter 1945 blivit lika svårt att prata om som vad pappa gjorde under kriget.

 

På promotionbilderna till "Trans Europa Express" (1976) är de sminkade som om de ska ta tåget till Berlin under Weimartiden för att gå på dekadent bar. De anspelar på kafékultur. Och är inte de där robotarna från "Die Mensch-Maschine" rätt queer?

Bauhausestetik och rysk konstruktivism och allt som inte hade med rockens hedonism att göra borde gjort Kraftwerk till en kontinental konstskoleparentes. Men på något sätt fick fyra tyskar med fulländad teknokratlook i stället Bronx att svänga. Där blev det hiphop av den industriella folkmusiken från Ruhrområdet. I Detroit blev det techno.

Resten är musikhistoria.

 

När Kraftwerk i går gick upp på scenen på ett fullsatt Cirkus var det för en konsert som inte liknar något annat. Fyra koncentrerade män på rad styr exakta 3D-projektioner och melodier så enkla att de liknar barnvisor.

Under "Radio-Activity", i uppdaterad Fukushima-version, går det rysningar genom kroppen.

Kraftwerk återförtrollar den färg och form som samtidskonsten glömt och till slut sitter man bara där insvept i elektroniska ljud och visuell yra. Sällan har begreppet allkonstverk varit mer passande. Aldrig har maskiner varit mer levande.