Framtiden är roligare som idé än verklighet

Ur Stanley Kubricks film ”2001: a space odyssey”.
Foto: MARY EVANS PICTURE/IBL
Kalle Lind.

I ”Framtidens historia” tecknar idéhistorikern Henrik Brissman mänsklighetens utopier och dystopier.

Kalle Lind leds genom epokerna och ser hur framtiden, liksom dåtiden, alltid präglas sin samtid.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. I serieepisoden ”Regressiv renässans” konstaterar tecknaren Joakim Lindengren – han som har Kapten Stofil som alias – att allt var bättre förr. Inte minst framtiden ter sig bättre i backspegeln: ”På 30-talet såg framtiden ut som bizarr science-fiction. Numera tänker vi oss framtiden mer som nåt i den här stilen” – följt av en postapokalyptisk mardrömsbild med döda träd och utspillda gifttunnor. När seriens berättare ifrågasätts – ”Är det inte att gå för långt att vara nostalgisk över framtiden?” – kontrar han genast: ”Jo, nostalgin var bättre förr.”

Foto: Natur och kultur

När Erik Niva och Han Som Också Hörs Då Och Då i fotbollspodden ”When we were kings” drömmer sig tillbaka till VM-året 1958 – då när spelarna hette ”Nacka” och ”Kurre” och ”Rio-Kalle” och Sverige var världsmästare i fem minuter – så är det femtiotalets framtidstro de avundas. Fullt medvetna om att 1958 i övrigt var en fattigare och orättvisare och rigidare tid än den de själva lever i, så kan de ändå sakna dåtidens tro på morgondagen. Jag kan helt relatera till den tankegången. Det är förstås paradoxalt, men tiden är nu en gång relativ och framtiden såg onekligen roligare ut som idé än den gör som verklighet.

Ibland förklaras de sverigedemokratiska framgångarna med att SD är det enda partiet som faktiskt har kvar utopin i programmet. Må så vara att deras framtidssyn är strikt bakåtsträvande – de vill tillbaka till det tänkta femtiotal då husen gick i rött och vitt och huden gick i beige – men de formulerar i alla fall någon sorts tro på det ljuva som komma skall om bara de får bestämma. Övriga partier är fullt upptagna med att försöka hålla samtidens alla uppsmashade bollar i luften eller, ännu värre, påminna oss om det dystra som väntar.

Idéhistorikern Henrik Brissman tecknar i boken ”Framtidens historia” (2021) just det som titeln utlovar: mänsklighetens utopier och dystopier från de sumeriska astrologerna, Platons grottvisioner och Johannes uppenbarelser till våra dagars klimatrelaterade apokalypser. Brissman konstaterar att i svenskan är ordet ”framtid” (belagt 1525) cirka hundra år äldre än ”framsteg” (1628); det tog alltså ett tag från att man namngett morgondagen till att man vågade tro på den.

Lennart "Nacka" Skoglund med bollen 1958.
Foto: FOLKE HELLBERG / DN TT NYHETSBYRÅN
Anthony Andrews som Ivanhoe i filmen från 1982.
Foto: ©CBS/Courtesy Everett Collection / TT NYHETSBYR¿N

Man kan konstatera att framtiden, liksom dåtiden, alltid präglas av samtiden. Vi kan anta att få korsriddare bar samma välfönade åttiotalskalufser som Anthony Andrews gör i ”Ivanhoe” och vi som upplevde år 2001 konstaterade besviket att det inte gick i samma modernistiska sextiotalsfärger som i Stanley Kubricks film. 

Brissman konstaterar att framtidsvisioner, hur fria och obundna de än kan te sig, bär tydlig prägel av de kontemporära värderingarna. När humanisten och politikern Thomas More 1516 skrev sin ”Utopia”! såg han framför sig ett jämlikt samhälle, där män och kvinnor ges rätt till samma utbildning och egendom ägs kollektivt – och där arbetet utförs av slavar. Som den humanist han var tänkte sig More dock somliga förbättringar i slavarnas villkor. Bland annat har de bojor gjutna i guld.

Även om det fanns tusentals saker att förfasa sig över så innebar det på samma gång tusentals saker att förbättra.

Översiktligt men aldrig ytligt, med essäförfattarens rätt att associera men med pedagogens krav på tydlighet, leder Brissman läsaren mellan epokerna. Han konstaterar att ett av de mest optimistiska tidevarven, åtminstone från ett västerländskt perspektiv, är det sena 1800-talet. Då bildas Röda Korset, då skapas esperanton, då hålls ett knippe världsutställningar i olika huvudstäder, då återupplivas de olympiska spelen. Uppfinningar och upptäckter ger människan en känsla av att det finns något bortom bergen, något värt att sträva efter. Ideologier formas – socialismen, liberalismen, feminismen – som vågar drömma ljuva drömmar om en rimligare jord. Två världskrig får sedan en betydande del av luften av pysa ur ballongerna.

George Orwell.
Foto: OKÄND
Karin Boye.
Foto: TT NYHETSBYRÅN

I mellankrigstiden kommer i stället en av de mest inflytelserika filmdystopierna: Fritz Langs arkitektoniskt storslagna stumfilm ”Metropolis” (1927). Trettio- och fyrtiotalen föder litterära skräckvisioner som debattörer fortfarande hänvisar till: Aldous Huxleys ”Du sköna, nya värld” (1932), Karin Boyes ”Kallocain” (1940) och alla snorvalpiga elevrådsordförandeliberalers främsta citatkälla, den frihetlige socialisten George Orwells ”1984” (1949).

Ytligt sett borde efterkrigstiden, med kallt krig, öststatstotalitarism och allt ihärdigare miljölarm, inte ha lockat till framtidstro. Dock vittnar de som var med på femtio- och sextiotalen om just detta: en kollektiv känsla av ständig framåtrörelse, en samhällelig överenskommelse om att allt var meningsfullt. Även om det fanns tusentals saker att förfasa sig över så innebar det på samma gång tusentals saker att förbättra. 

Rekordårens obändiga tro på morgondagen får sådana som mig och Erik Niva att känna ett nostalgiskt styng över en tid ingen av oss har upplevt och sådana som de sverigedemokratiska ideologerna att bygga sina Technicolormättade visioner av rosa drömmar och blå dunster. Oense om allting annat kan vi enas om att den bästa tiden rimligen är den som haft den bästa framtiden.

SAKPROSA

HENRIK BRISSMAN

Framtidens historia  

Natur & kultur 2021

Kalle Lind är journalist, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Han gör även podden ”Snedtänkt”.



Hon kallades ”lilla grönstrumpan”

https://embed.radioplay.io?id=87565&country_iso=se

SVT:s globala klimatkorrespondent Erika Bjerström gästar Expressens mediepodd. Kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind analyserar även miljonregnet över Hannah och Amanda och DN:s penisfixering.