Frågan om Metoo möts med suckar från publiken

KOMMENTAR | OPERA. Ibland kan operavänner vara operakonstens värsta fiender. De surar över uppdaterade versioner och vill inte höra talas om några problematiska förutsättningar, som till exempel operasexism eller Metoo-rörelsen. De vill bara ha musikaliska kickar i form av en ny Birgit eller en ny Jussi. Jag är på onsdagkvällens "Eftersnack" på Kungliga Operan i Stockholm. Vi har just sett nypremiären av Staffan Valdemar Holms uppsättning av ”Elektra”. 

I ärlighetens namn griper den inte tag i mig som den gjorde vid premiären 2009, men det är naturligtvis annorlunda att uppleva ensemblen som har varit med om hela processen med regissören.

Då blev jag väldigt indragen och intresserad, den här gången är jag mest av allt väldigt imponerad.

Iréne Theorins röst är som en svindyr motor, först går den på lågvarv när hon med halvröst sjunger ut sin ensamhet och förtvivlan över sin fader kung Agamemnons död, mördad av mamman Klytaimnestra och hennes nye man Aighistos. Sedan tar hon i med alla cylindrar så att trumhinnorna nästan ber om nåd.

Anledningen till att denna ”Elektra” sätts upp igen och igen är inte bara den geniala iscensättningen utan möjligheten att besätta rollerna med några av våra absolut bästa svenska solister. Och det är de.

Katarina Dalayman

Iréne Theorin som Elektra, Katarina Dalayman, numera farlig mezzo, som mamman Klytaimnestra och Cornelia Beskow, som gjorde en sån enastående fin Sieglinde förra året, som Elektras syster Chrysotemis. De kvinnliga dirigenterna är i katastrofal minoritet så det är extra fint att få vara där när Simone Young dirigerar alltsammans med enastående koll.

Efter föreställningen får publiken möjlighet att se stjärnorna på närmare håll, intervjuade av Operans dramaturg Katarina Aronsson om deras roller, processer och förberedelser. 

Cornelia Beskow

Irène Theorin berättar om det positiva med en orkester som är intresserad av vad sångarna gör på scenen (!) och om vikten av att äta havregrynsgröt. Cornelia Beskow säger att hon repar scener framför en spegelvägg i Operans danssal för att få en uppfattning om vad publiken ser. Katarina Dalayman tycker att det är skönt att hon har blivit så gammal att hon kan få vara lite grotesk på scen: ”Jag tycker om att det blir lite fult”. 

LÄS MER – Anna Larsson: Dirigentväldet är direkt farligt för unga kvinnor

Mot slutet av samtalet är frågan fri och det är då jag tar tillfället i akt och frågar om deras syn på Metoo.

Då kommer det ljudliga suckar – från en del av publiken. 

Men Cornelia Beskow finner sig snabbt.

– Det är en fantastisk rörelse. Jag var en av dem som var med i #visjungerut och tror att detta på allvar påverkar vårt kollektiva medvetande.

Fortfarande avvaktan i luften. 

Men då tar operachefen Birgitta Svendén till orda och håller ett kort brandtal. 

– Vi måste orka prata om det här. Om jag skulle oroa mig för något är det att den här rörelsen skulle fejda ut. Det har vi inte råd med, säger Svendén.

– Nu kör vi på den här revolutionen, det får vara tjatigt ett tag. Det är bara jättepositivt att det händer, fyller Katarina Dalayman i. 

– Den här frågan har lyfts jättelänge. Men nu händer det, säger Iréne Theorin. 

De reaktionära operavänner som nyss suckade blir överröstade av tre av världens bästa operasångerskor och allt känns med ens lite bättre. 

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Det är dags för Don Giovanni att be om ursäkt 

Gunilla Brodrej är musikkritiker och scenkonstredaktör på Expressens kultursida.