Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Fråga Lund" kränker en hel lärdomskultur

RALJANT. Kristian Luuk agerar lekledare i SVT:s "Fråga Lund". Foto: SVT

Jan-Öjvind Swahn när det begav sig.

Foto: Stenbergs / SVT
Jan-Öjvind Swahn dog tidigare i år 90 år gammal. Foto: Pelle Ericsson / EXP

I kväll sänds första avsnittet i SVT:s återuppväckta "Fråga Lund".

Jens Liljestrand vrider sig i skam över ett program som blottar lärdomskulturens förfall.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

"Finns det otur?"

Frågan är den första som ställs i kvällens premiär av "Fråga Lund". Programmet har i sin vinjett orden "Non sunt stultae quaestiones", latin för "Det finns inga dumma frågor", men jag vill hävda att det inte stämmer.

Att till en panel bestående av en medicine doktor, en evolutionsbiolog, en historiker, en rymdfysiker och en doktor i psykologi ställa frågan om det finns "otur", det vill säga icke-kausala samband som styr över till synes slumpmässiga företeelser, det vill säga irrationella fenomen, övernaturligheter, svarta katter som går över gatan, fredagen den trettonde och A-brunnar, är inte bara en dum fråga; det är en förolämpning, liksom hela programmet.

 

Läs mer: "Alla kommer att fortsätta vilja fråga Lund"

Lät först som en fräsch idé

Jag vet faktiskt inte var jag ska börja. SVT:s satsning på en comeback för "Fråga Lund", den gamla nostalgiklassikern och långköraren, lärdomsshowen som mellan åren 1962 och 2000 i olika omgångar visades i 250 avsnitt, lät från början som en fräsch idé. Vi lever i Pisa-kollapsens, lärarbristens, bildningskrisens och de lågpresterande, skärmberoende pojkarnas tidevarv.

Att göra underhållning av kunskap, visa att det är coolt att faktiskt kunna saker, borde vara ett kärnuppdrag för ett public service som i andra sammanhang sorgligt har övergivit alla folkbildningsambitioner.

Och så får vi detta. "Finns det otur?"

Man väntar spänt på vad programledaren Kristian Luuk ska fråga härnäst. Finns tomten? Har kungen blått blod? Är månen gjord av ost?

Bättre upp: Han frågar, och jag skojar inte nu: "Kan man para en hamster med en giraff?"

Det här programmet, som sänds klockan 21 på kvällen, är på "Bolibompa"-nivå. Jag menar det bokstavligt; en del frågor tycks vara ställda av barn och är på den nivå som man förväntar sig hos en mellanstadieelev, som: "Jag är ganska lång, kan jag se längre än min kompis som är kort?" Finns det alltså vuxna licensbetalare som ser på tv efter klockan 21 en vardag och inte har ett begrepp om skillnaden i perspektiv mellan marken och en bergstopp? Och behöver få denna princip förklarad av en rymdfysiker?

Jag tittar på gamla klipp från när det begav sig, Jan-Öjvind Swahn satt i svartvitt och lät slipsklädda experter med tungrots-r sitta och mansplaina i evigheter. Det första som slår mig är den totala öppenheten, som försöker de få grepp om en helt ny världsbild på väg att ta form.

 

Läs mer: "Kristian Luuk leder ny version av 'Fråga Lund' i SVT"

Kritvita herrar utan svartvita svar

"Är det större skillnad på en vit och en svart pudel än på en vit och en svart människa?" är en fråga som väcker obehag i dag, men som dåtidens svenskar - inklusive akademin ‧- faktiskt brottades med att besvara. Intressant nog var de kritvita herrarna i panelen inte heller överens i frågan.

Frågeställarna var också en del av samtalet, ofta studenter från andra lärosäten, som inte bara ställde frågor till panelen utan också gick i dialog med den. En ung licentiat från Stockholm undrade varför västvärlden hade fått ett så stort tekniskt försprång, trots att Kina och Indien en gång legat längre fram i utvecklingen.

Var det ras, klimat eller något annat? En lång diskussion kom fram till att ingen visste säkert, mer än att det var en myt att hjärnan fungerar bäst vid 14 plusgrader.

50 år senare har detta förvandlats till ett lekprogram där Kristian Luuk raljerar om att han sjunger dåliga schlagerlåtar när han blir full. När läkaren Henrik Widegren i en av kvällens få ansatser till seriös kunskapsförmedling trycker ner en fiberoptisk kamera i sin vänstra näsborre och filmar sitt eget svalg för att visa hur stämbanden fungerar, pekar Luuk äcklat på skärmen och undrar om struplocket är en "klitoris".

 

Det här är det pinsammaste Luuk har gjort sedan valvakan 2010. Så fort någon i den arma panelen försöker fördjupa samtalet börjar han flacka med blicken och klipper över till något barnsligt inslag där han lallar runt på Lunds kullerstensgator, eller där Anders Jansson spexar loss i en föreläsningssal.

 

Läs mer: Andreas Nordström rekommenderar Luuk att studera Jon Stewart

Gammal elit i nytt mediesamhälle

Det gamla "Fråga Lund" var, som docent Johan Östling har visat i en understreckare i SvD (13/9–15), ett säreget möte mellan en gammal, elitistisk lärdomskultur och ett nytt mediesamhälle, bara några få år efter tv:ns genombrott, i en tid där universitet och högskolor öppnades för de bredare folklagren.

Det nya programmet illustrerar kongenialt hur långt vi har kommit sedan dess: en tvångsmässigt flörtig och flabbig akademi, sprattlande för sin överlevnad i en faktaresistent tid där ingenting tillåts vara på allvar, där experter föraktas, folkbildningen tynar och ingen längre vågar lita på underhållningsvärdet hos en djupt beläst människa som förmedlar kunskap.

Nya "Fråga Lund" är en kränkning av en hel lärdomskultur. Som disputerad lundensare känner jag både skam och vrede. Till nästa säsong borde SVT bjuda in författarduon bakom "Livet med kvantfysiska glasögon" och låta den stackars panelen återvända till sina labb och föreläsningssalar.

Medan de ännu finns kvar.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!