”Jag tog tag i barnets underarm och lyfte upp det i famnen, som om det fortfarande var vid liv. Det höll ut armarna och de små fingrarna spretade, solen lyste in i de ljusa och vänliga men orörliga ögonen. Jag började sjunga, för att trösta mig själv.”
Så berättar Martin, en frivillig tysk sjöräddare på en båt mellan Libyen och Italien, som i fredags plockade upp det här drunknade spädbarnet ur vattnet. Bilden togs av en fotograf ombord och publicerades sedan av den tyska livräddningsorganisationen Sea-Watch.
Den syriske flyktingpojken Alan Kurdis döda kropp på en strand i Turkiet blev bilden som definierade förra hösten. Frågan är hur vi ska hantera den här.
Den glansiga och efter några timmar i vattnet gummiartade huden, det klaustrofobiska bildrummet, hjälparbetarens sammanbitna min och vars ögon vi inte men inte heller behöver se för att få en idé om hur hans tankar går.
Eller hur de stockar sig. För det där att sitta med ett dött litet barn i famnen, ett barn som nyss lekte eller skrattade eller sov eller gnällde; som levde sitt oskyldiga liv, är antagligen det värsta en människa kan uppleva, så konkret att det blir obegripligt.
Om fotot på Alan Kurdi hade något ödsligt men storslaget över sig och kunde leda tankarna till målningar av stupade soldater, har bilden av Martin och det okända spädbarnet inget av detta.
Här är tragedin kompakt och alldeles för nära.
Det blir för mycket.
Pietàscenerna i konsthistorien är många (mest känd är väl Michelangelos skulptur med Jesus utfläkt i Marias famn).
Med det här fotot har vi fått en till. Ett litet barn, knappast ens ett år gammalt, som drunknat för andras synders skull.
Det måste få ett slut nu, men det kommer att fortsätta ändå.
Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra texter.