Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Förtrollningen bryts när kejsaren får nya kläder

Niklas Falk och Lovisa Onnermark som far och dotter. Foto: Sören Vilks

Riksteatern ger en omarbetad version av Selma Lagerlöfs "Kejsarn av Portugallien".

Gunilla Brodrej ser en föreställning som väljer realism framför fantasi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | TEATER. Jan i Skrolycka står vid den djupa John Bauer-skogen i början av "Kejsaren i Portugallien" på Riksteatern. Han står som mitt i en saga och har just växlat personlighet från surgubbe till mjukpappa. I famnen har han sin nyfödda dotter, den största kärleken av alla. Döpt efter solen.

Jan (kärvt och fint spelad av Niklas Falk) förnimmer saker i skogen som ingen annan hör och ser. Detta är fröet till hans fantasivärld. Snart ska den nationalromantiska kulissen rasa, marken bli golvet på ett sågverk och i fonden en hög av sågspån torna upp sig. Med den avverkade skogen försvinner också Jans förstånd. Det är ett smart scenografiskt bygge av Johanna Mårtensson, med plats för enkla, effektiva miljöer och effektiva ljusspel. Men varför lyfter det inte?

 

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Olydiga medborgare i strålkastarljuset 

 

Faderskärleken och människans rätt till sina fantasier och att söka sin lycka är bärande tankar i Lagerlöfs roman, men Riksteaterns pågående demokratisatsning tycks sippra ner i alla produktioner. På gott och ont. Den här bearbetningen är förlagd till mellankrigstiden och frilägger teman om modernitet kontra landsbygd, om socialdemokratiska politiker som går hand i hand med företagsledare som har visioner för glesbygden oavsett vad människorna som bor där vill. Och om klass. Det är rimligt, men det glappar i Lucas Svenssons omarbetning och Carl Johan Karlssons regi. Kanske tolkningen är för distanserad. Kanske är det nåt med det estetiska uttrycket i filmprojektionerna och den specialkomponerade musiken av "Min stora sorg, som inte känns organiskt med pjäsen. 

Niklas Falk och Lia Boysen som Jan och Kattrina. Foto: Sören Vilks

Klara-Fina Gulleborg tar tjänst i storstan för att kunna reglera sina fattiga föräldrars skuld. I byn skvallras det om att hon blivit en hora, men när mamma Kattrina (Lia Boysen) här besöker henne i sin nya lägenhet i ett miljonprogram är Klara-Fina (Lovisa Onnermark) en trulig fabriksarbeterska med nariga händer och snickarbyxor som kände sig kvävd i föräldrahemmet. Det är nåt som inte stämmer. 

 

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Det här är höstens musikalskräll

 

I romanen har faderns fantasi om sitt kejsardöme Portugallien ett annat värde. Visst förlorar Jan i Skrolycka förståndet, men det går att läsa som en överlevnadsstrategi, och som en möjlighet för människan att skapa sin lycka. Han blir aldrig inspärrad på psyket som här där han teamar upp med Stoll-Ingeborg (Marika Holmström) och blir tokrolig ihop med henne. 

Lia Boysen har pjäsens starkaste ögonblick. Foto: Sören Vilks.

Skådespeleriet är ju fint, fast det ekar lite ödsligt i ensemblen. En scen dröjer sig dock kvar. Det är när mamma Kattrina står med den lilla stugan i famnen och vittnar om den fattiga människans utsatthet. Det var för att få behålla stugan som dottern tvingades ta tjänst. Lia Boysen karvar fram orden som ur ett stycke trä. Precist, återhållet och starkt, med gråten i halsen. Utan musik, projektioner eller andra hjälpmedel. Så enkel och samtidigt omskakande kan teater vara.

 

Teater

Kejsarn av Portugallien

Av Selma Lagerlöf

Dramatisering Lucas Svensson

Regi Carl Johan Karlson

Riksteatern

Speltid 2.40 t.

 

 

Gunilla Brodrej är kritiker på Expressens kultursida. Läs fler texter här.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!