Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Förtrollad natt

ENSAM BLAND HYLLORNA. Glädjen att vandra runt i ett antikvariat är att utsätta sig för slumpen." Foto: Sofia Runarsdotter

Antikvariet Rönnells i Stockholm kan tvingas att flytta från de legendariska lokalerna vid en kommande hyreshöjning.

Kristian Petri får i uppdrag av kulturredaktionen att övernatta bland boksamlingarna för att insupa platsens ande.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Mitt första minne av ett antikvariat var Bokfenix på Drottningatan 3 i Uppsala. Det var förhållandevis litet med väldiga svajande boktravar från golv till tak. Enligt samtida vittnen var antikvariatet så proppfullt att "böckerna rann ut på gatan". Bokfenix drevs av den legendariske bokhandlaren Viktor Persson. Även kallad Bok-Viktor. Han lär ha myntat begreppet "Åsa-Nisse-marxism". Antikvariatet hade också en liten säregen utgivning. Många böcker om tobaksrökning. Jag tillbringade mycket tid på Bokfenix när jag var i 14-årsåldern. Jag ville inte gärna gå hem utan gick till stadsbiblioteket och antikvariatet. Jag var ingen större kund, men de lät mig sitta där. Jag lyssnade på deras samtal och fantiserade om olika titlar som nämndes. Det röktes mycket cigaretter och man läste engelska tidningar.

Bokfenix var många år sedan. Många antikvariat sedan. Nu befinner jag mig på Rönnells antikvariat på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Klockan är nio och tanken är att jag ska sova över på antikvariatet. Uppdraget från redaktionen var att skildra Rönnells antikvariat som "ett andra hem". Uttrycket var mitt. Också idéen om att sova över faktiskt. Det började som ett skämt. Men till slut gick det så långt att jag inte kunde tacka nej. Så jag kan inte skylla på någon. Bara min stora näbb. Tänker på när Kalle Anka skrutit inför Alexander att han kan bada i en isvak på julafton. Hans ruelse när stunden är kommen. Nu sitter jag här ensam i mitt favoritantikvariat. Personalen har gått hem. Sitter uppe på kontoret och tittar ut över den tomma lokalen.

Lars Fuhres brandkårsröda texter lyser mot mig från trappan: "ALLT ÄR DITT FEL" står det. Sängen är en tältsäng, eller kanske snarare en fältsäng. Också den röd faktiskt. Och en mycket tunn madrass. Jag blev ombedd att ta med en egen kudde.

Pekka och Anders från antikvariatet tog emot mig, visade nödutgångar, elskåp etcetera. Pekka och jag diskuterade sängens placering. Att sova i källaren verkade alltför vampyrartat. Även om en experimentmusiker tydligen brukar sova över på golvet där ibland. Att ha sängen på bottenvåningen vid skyltfönstren skulle förvandla mitt sovande till en installation, en konstutställning. Så det blev kontoret på övervåningen. Jag hittade en hörna med utsikt över avdelningen "Bokväsen".

Så nu sitter jag här och tittar på titlar som "Bokband och bokbindare i Lund", "Bokvandringar", "Storhetstidens litterära krigsbyten", "Att samla Exlibris". Jag behöver inte oroa mig för nattlektyr i alla fall. Personalen har också lagt fram ett litet "survival-kit" åt mig på ett bord. Först ett ouppsprättat skillingtryck från 1850. Sedan finns här också ett reglemente för styrandet av Sveriges koloni Sankt Barthélemy från 1811 och till sist en Eric Hermelinbok som jag aldrig tidigare sett.

 

Så nu har jag denna fantastiska boksamling för en natt. Jag vandrar runt på övervåningen, plockar ut en volym, bläddrar, läser lite, vandrar runt, försjunker i titlar. Glädjen att vandra runt i ett antikvariat är att utsätta sig för slumpen. Lite som att plocka snäckor på stranden. Du vet aldrig vad som kommer i din väg. Närmast surrealistiska möten av titlar. Nils Färnströms lilla bok "Sex kapitel om spinnfiske" bredvid en ovanlig tysk översättning av David Schultz von Schulzenheims "tal om den rätta ålderdomens ernående" från 1821. Bredvid "Through Angola, a Coming Colony" av överste J.C.B Statham från 1922.

Trafiken minskar ute på Birger Jarlsgatan. En enstaka bil bryter tystnaden. Skuggan av en människa. Böckerna som speglar sig i skyltfönstret. Den intensivt gula färgen från en roman av David Foster Wallace.

Jag är på ett sätt lycklig, men känner mig också annorlunda. Jag har alltid känt mig trygg i ett bibliotek. Många av mina fantasier om böcker och antikvariat har med min barndom att göra. Böcker var ett sätt att överleva. Biblioteket var ett annorlunda hem. Sedan har jag i vuxen ålder dragits till berättelser som på olika sätt gestaltar boksamlare, läsare, kritiker, författare.

För en kort stund är jag nu ensam med Rönnells samlingar. Jag fortsätter att vandra. Brilloboxar, Deleuze, en japansk katt, en bok om Dick Bengtsson, en trasig jordglob, en guldfärgad sminkväska, Hitchcocks ansikte. Thomas Bernhards "Utplåning" skymtar i skuggorna. Och Erik Beckmans "Någon något".

Jag går nerför trappan bort till Antiken och Militaria. Jag provar olika platser i antikvariatet. Passerar en liten gipsstaty av en läsande pojke. Någon har hängt en ugglemask över hans ansikte. Jag går ner i källaren, öppnar den tunga plåtdörren och går in i hjärtat av antikvariatet. Det väldiga lagret. Det är dunkelt. Bokryggarna tränger fram ur mörkret. Om det inte vore helt otroligt skulle jag säga att de stirrade på mig.

Jag går hela vägen bort till slutet, till "Tarmen" som den sista korridoren kallas. På väggen hänger en pandamask. På något sätt gör den mig obehaglig till mods och jag bestämmer mig för att gå tillbaka upp till kontoret.

 

Jo, jag måste berätta en sak. Om ni kanske tycker att jag verkar lite, vad ska man säga... lite "svajig". Jag har just kommit ut med två böcker - romanen/novellen "Träsket" och den självbiografiska "Pappan". "Träsket" utspelas dessutom delvis här på Rönnells. Recensionerna kom för några dagar sedan. Så jag befinner mig i ett skört och lite overkligt tillstånd, ett slags själens bakfylla. Oavsett om kritiken är "bra" eller "dålig" får du en egendomlig känsla av dig själv. Något lätt främmande. Lite som en oändlighetseffekt i en spegel. Bilden av dig själv blir mindre och mindre och fortsätter bort i evigheten. Svindelkänslan av att stirra ner i en brunn. Ansiktet långt borta. I bitar. Offentligheten är en spegel som man bör handskas varsamt med.

Jag skulle gärna byta ut mig själv ett tag. Kanske bara för en natt. Sedan när jag går ut i gryningen på Birger Jarlsgatan är allt som vanligt igen. Vi säger att detta är en förtrollad natt - jag kan bli någon annan. Som i den där novellen av Borges.

I en av hans sista noveller finns en man, Hermann Sörgel, som övertar Shakespeares minne. Jag tittar runt bland bokryggarna. Tar ett namn på måfå... Jesper Svenbro. Känner inte honom. Men han har en sympatisk utstrålning. Tveklöst mer bildad än jag. Medlem av akademien. Hmm. Nu går jag runt på Rönnells och är Jesper Svenbro. Nej, nej - det funkar inte. Måste vara någon längre bort från mig själv. Någon död kanske? Varför inte en kvinna? Karen Blixen? Tanken svindlar över alla möjligheter.

Jag provligger sängen. Den är väldigt obekväm. Tänker att jag ska försöka somna. Långt borta, i källaren, bakom ståldörren hörs ett vemodigt mummel. Det gör det förstås inte. Men jag börjar fantisera att det gör det. I rummet, i mina tankar... i texten hörs ett mummel. Jag ligger och formulerar meningar. Byter perspektiv. Nu går jag omkring nere i källaren. På väg hit. Jag har en pandamask på mig. Nej, nej - detta håller på att spåra ur. Jag förvandlas till en gestalt som nu står borta i fikarummet, bakom glaset och stirrar på mig. Det här går inte. Har jag somnat? Sover jag? Nu försvann ljudet helt. Inga bilar. Bara något svagt sus av statisk elektricitet. Jag öppnar ögonen och stirrar upp i taket. En samling topografisk litteratur ser ut att störta ner över mitt ansikte. Jag hinner skymta gravhögarna i Gamla Uppsala innan jag reser mig upp.

 

Jag sätter mig vid bordet och försöker skriva för att hålla tankarna i styr. Skriver om Bok-Viktors öde. Pontus på Rönnells berättade att Bok-Viktor dog i antikvariatet. Ensam en natt gick han uppför en stege för att leta efter något högst upp på en väldig boktrave. När han skulle greppa en bok så ramlade han ner i ett hål som bildats i bokhögen. Böckerna rasade över honom och han kilades fast därnere. Kvävdes av sin egen boksamling. Vilken ohygglig död. Undrar om han såg någon särskild titel flimra förbi innan slutet.

Bok-Viktors samling var enorm. Större än hela Rönnells. Efter hans död fanns flera spekulanter, men ingen orkade riktigt tränga in i det kaosartade förfallet där sällsynta dyrgripar blandades med högar av upplösta och ruttna volymer. Slutet på Bok-Viktors samling är både sorgligt och illavarslande. Percy Barnevik köpte hela samlingen, plockade ut dyrgriparna och körde resten till soptippen. Enligt vissa brändes samlingen. Det är oklart vad som verkligen hände.

Rönnells är väl själva motsatsen till Barneviks tänkande. För ett bra antikvariat är bredden nödvändig. Det handlar inte bara om en liten räcka utsökta praktverk. Utan det är alla de där hopplösa, udda, omöjliga, mystiska, bortglömda, kufiga, kantiga, felaktiga, föraktade, skamfilade små böckerna som sammantaget är antikvariatets själ.

Jag reser mig upp och går fram till några föremål som ligger längst bort i ett hörn. En monter. En dödsmask på en rosa kudde. Är det Lars Noréns ansikte? "Filosofins natt". Nej tror inte det. Och två änder i gips. En laterna magica bredvid en kanin i mässing. "Tusen och en natt" och ett gammalt fiaspel. Utan pjäser. Jag kommer inte att kunna sova mer.

 

Lämnar Rönnells på morgonen. Ett stilla duggregn. Ljuset bryter fram borta vid Nybroviken. Himlen som ett tunt, nästan genomskinligt, skal av pärlemor. Rönnells är svagt upplyst. Som ett väldigt dunkelt akvarium. Jag tycker mig se någonting uppe vid kontoret. Men det är nog bara en reflex från gatan, en skugga bland andra, som blandas samman med alla dessa tusentals böcker.

 

Kristian Petri

kulturen@expressen.se

Kristian Petri är författare och filmregissör.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!