Allting som Karl Ove Knausgård har skrivit går att förstå inom ramarna för ett slags encyklopediskt begär: glupskt samlande av värld att göra litteratur av. "Om vinteren" är den andra boken i en serie av fyra, och liksom "Om høsten" (släppt tidigare i år) har den, åtminstone delvis, formen av ett brev till författarens ofödda dotter. Men majoriteten av boken består av korta kapitel där författaren förklarar, beskriver och spekulerar mer eller mindre triviala fenomen i världen.
Vore det inte för att textens adressat, i form av ett du, alltid är närvarande i texten, både som en framtida läsare och en älskad, skulle bokserien kännas så anakronistiskt högtravande att den blev oläslig.
Så här fungerar ugglor. Det här är vattnets natur. Sådana är födelsedagar – jaja…
Jag rynkar min egen (metaforiska) näsa när Knausgård, i kapitlet ”Nesen” inleder:
”Nesen er en dramatisk skrånende og markant utvekst som står midt i ansiktet, under øynene og over munnen, som den også er forbundet med via indre ganger.”
Böckerna innehåller på tok för många av den sortens passager.
Om bokserien som helhet faktiskt är riktad till Knausgårds dotter är en sådan beskrivning dessutom överflödig, eftersom en person som faktiskt sätter sig och läser ”Om vinteren” får antas vara gammal nog för att veta vad en näsa är och hur den fungerar.
Men den som känner sin Knausgård vet att man får lära sig svälja den sortens banaliteter om man, som jag, älskar hans prosa, hans sätt att beskriva hur ljuset faller över några träd, hur en vind drar i jacktyget, detaljprecisionen som får varenda scen att vittna om en meningsfullhet som hamnat på undantag i både verkligheten och litteraturen.
Därför är den här årstidstetralogin något mer än en äldre man som förklarar världen för sin läsare/dotter (roller som i förhållande till texten blir desamma, man blir undervisad, kanske tillrättavisad), precis som ”Min kamp” är något mer än en berättelse om en heterosexuell medelåldersmans tillblivelse.
Men som kritiker skäms jag över att efter snart fem år i Knausgårds värld inte vara helt klar över vad detta ”något mer” är.
Kanske har det med begäret att göra, det våldsamma, nästan desperata, som vill binda världen till sig, göra den meningsfull. Han viker av, berättar, minns, kopplar om – spränger det banala och profana.
Jag trodde verkligen att jag skulle ogilla den här boken, men den är, trots allt, på ett märkligt sätt, oemotståndlig.
Som en bonus får man dessutom de helt spektakulärt vackra illustrationerna av Lars Lerin, inskjutna här och var som plötsliga vintersoldagar.