Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Förtalet är en bisak

Ur Call girl.
Foto: Jukka Male

PM Nilsson tror att Palme hade förstått sin symboliska roll i Call girl.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Hur gestaltar man den yttersta politiska makten i 70-talets Sverige? Hur tecknar man glappet mellan det mest progressiva jämställdhetspolitiska decenniet och eländet på Malmskillnadsgatan?

Den otäckaste scenen i Call girl är i slutet då Iris känner igen sina kunder i valdebatten på tv och bryter ihop på sitt tredje behandlingshem under kort tid. Då har filmen i två timmar följt henne i varje steg nerför trappan till Stockholms undre värld och man har faktiskt fattat varför hon gick ner sig och varför det är så svårt att bryta.

Kajsa Ekis Ekman påpekade (DN 16/11) att debatten om eventuellt förtal av Olof Palme missar att Call girls främsta förtjänst är att den nästan dokumentärt följer Iris och hennes perspektiv. Det finns inget utrymme för någon annans syn på saken.

Därmed är filmen helt logisk i sitt utpekande. Om man är en 16-årig prostituerad och har kunder från den absoluta samhällstoppen tror jag det kvittar lika vem som är vem och om han gick eller inte gick till Doris Hopp. De är alla en i kretsen, jobbar ihop, syns ihop och försvarar varandra från elakt skvaller om horor och det finns skäl för den prostituerade att misstro dem alla.

Jag tror att Olof Palme hade förstått att filmen pekar på den symboliska makten under 70-talet och inte på honom personligen och viftat undan förtalsdebatten som den bisak den är.


PM Nilsson

kulturen@expressen.se