Som vanligt är allt på en gång vardagligt och gåtfullt i Haruki Murakamis litterära värld. Den anspråkslöse Tsukura Tazaki lever ensam i Tokyo och brinner för sitt arbete med att konstruera järnvägsstationer. Samtidigt plågas han av minnet av sina fyra ungdomsvänner, som för 16 år sedan plötsligt och utan förklaring sade upp bekantskapen.
De fyra hade alla namn som var associerade till olika färger, medan han själv var den "färglöse herr Tazaki". Kanske var han det tomma arket som var förutsättningen för helhetsbilden. Kanske är hela färgsymboliken bara ett villospår: för Tazaki likaväl som läsaren.
På uppmaning av en ny flickvän fattar han beslutet att söka upp vännerna för att ta reda på vad som egentligen hände. Och vad var det som hände? Svaret på den frågan är, som sig bör hos Murakami, både konkret och oklart och på något vis relaterat till alldeles för utförligt skildrade sexdrömmar.
De som finner Murakami mästerlig och oupphörligt fascinerande kommer med andra ord att fortsätta göra det. De som finner honom banal och tjatig kommer inte heller att ändra sig. Hans prosa är återigen full av klichéer och meningslösa upprepningar, men återigen också helt hans egen.
Själv ser jag i alla fall "Den färglöse herr Tazaki"som ett steg i rätt riktning jämfört med författarens senaste verk, den tämligen plågsamma trilogin "1Q84". För det första är den nya boken inte lika förfärligt lång. För det andra är de övernaturliga inslagen nertonade - de finns i psykets och de antydda möjligheternas värld, snarare än omkringskuttande på golvet som i en skräckfilm med billiga specialeffekter. På det sättet liknar den mer Murakamis tidiga böcker.
På ett annat sätt kan den nya boken ses som ett försiktigt försök till förnyelse. Även om Tazaki inledningsvis är en typisk huvudperson i en Murakamiroman, så börjar han under romanens gång att förhålla sig annorlunda. I stället för passivitet - och till slut resignation - så väljer han att själv försöka styra sitt öde. Hur det går ska inte avslöjas här. (Eller för den delen i romanen, som slutar öppet.)
Vad som kommer att hända med mitt eget hatkärleksförhållande till denne författare är också en öppen fråga. Eftersom jag inte kan låta bli att ge honom nya chanser, så sitter jag väl gissningsvis om ett par år igen och skriver ännu en lika ambivalent recension.