Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Förortens tristess skapade Tracey Thorn

Dan Hallemar. Foto: OLLE SPORRONG
Tracey Thorn. Foto: Edward Bishop
Foto: ALLEN & UNWIN CANONGATE

I sin nya självbiografi återvänder Tracey Thorn till uppväxtens pendeltågperronger. 

Dan Hallemar ser hur förortens stadsplanering blir en viktig bit när popstjärnan lägger pusslet om sig själv. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | SJÄLVBIOGRAFI. Julen 1996 köpte jag Everything But The Girls skiva ”Walking wounded” till min åtta år äldre bror. Han hade flyttat ut till villaförstaden, fått barn, och jag tänkte att jag skulle hjälpa honom att vara lite cool. Tracey Thorns och Ben Watts musik var urbant snygg – vackra melodier lindade i drum and bass – och de såg så rimligt ointresserade ut på omslaget i limousinens baksäte i vitt skinn. Det blev lite ombytta roller när jag kunde ge honom skivan, jag ute i världen med koll, han hemma i villan utan.

När Tracey Thorns (född 1962) andra självbiografiska bok Another planet kom nu i februari sa hon i en intervju i The Guardian att ”allt du gör är inte coolt”. Hon hänvisade till sin förra bok Bedsit Disco Queen, som handlar om hennes resa från pendlingsförorten Brookmans park in till musiken. 

Nu kunde hon se att något saknades i den berättelsen, den var för enkel, som om hon bara köpte skivor, startade ett band, blev cool och lämnade allt bakom sig.

 

LÄS MER: Recension: Tracey Thorn gör tidlös popmusik från hjärtat 

 

Förorten är en som en måne

Det fanns blanka sidor som hon inte skrev på, inte minst om den plats hon kom från. I Another Planet återfinner hon sina förstadsben, ”suburban bones”, som växte ut där på pendeltågsperrongernas bänkar och i de stora tomrummen mellan husen.

Villaförstaden är planerad kring avstånd, lika delar frihet och beröringsskräck. Planeringen är viktig här, det är inte en by framväxt under århundraden, det är en plats vars historia börjar efter andra världskriget.

De stora avstånden kan vara hemlighetsfulla allmänningar – ”the Village green” en vagt överskridande plats i alltings mitt där ungdomar satt och rökte – eller bara tomma ytor att ta sig förbi.

”Jag levde på vad som i praktiken var en av planeten Londons månar”, skriver Thorn. Det är en plats som definierar sig själv för vad den inte är, inte landsbygd, inte stad.

TRACEY THORN

Tracey Anne Thorn, född 26 september 1962 i Hertfordshire.

Utgör tillsammans med Ben Watt den sedan 2000 pausade duon Everything but the girl. Till deras största hits räknas ”Missing” från 1995. De gifte sig 2008. Vi sidan av har Thorn också en solokarriär. 2013 kom hennes självbiografi ”Bedsit Disco Queen: How I Grew Up and Tried to Be a Pop Star.”

Det som inte händer

Thorns dagböcker, som är kärnan berättelsen, handlar också ofta om det som inte är och om sådant som inte händer: ”8 januari 1977. Liz och jag åkte till Potters Bar på eftermiddagen för att hon skulle ta hål i öronen, men hon kunde inte”. ”17 mars 1979. Försökte gå till biblioteket men det var stängt”.

Nu återvänder hon, tar pendeltåget tillbaka med en smörgås och fram växer en plats som är mer både och än varken eller: ”Jag känner mig vansinnigt hemma här, och vansinnigt malplacerad”.

De där förstadsbenen, så skeva, så smala, så ängsliga och så drömmande på ett sätt som bara avstånd kan forma. Man reser i väg men den man var försvinner inte, pendeltåget går därifrån, men tidtabellen ändras inte. Nästa tåg som går är också mitt, liksom alla kommande tåg.

Vilka limousiner vi än sätter oss i.

SJÄLVBIOGRAFI

TRACEY THORN

Another Planet

Allen & Unwin Canongate, 224 s.

Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten ”Staden”. 

 I tv-spelare ovan visas senaste avsnittet av Kultur-Expressen.