Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Förlust för Fidelio

Ny tid. Elsa Ridderstedt (till höger) gör en Mazzeline värd en spin off-opera. Foto: Maximilian Mellfors

Lars Sjöberg ser den alltid aktuella Beethovenoperan "Fidelio".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA

Ludwig van Beethoven

Regi Dan Turdén

Kamraterna, Årsta teater

Speltid 2 t.

I två år har Florestan, politisk fånge, legat i bojor i en underjordisk fängelsehåla. Samtidigt har hans hustru Leonore sökt efter honom genom att tjäna som plit under täcknamn Fidelio. I tyrannen Pizarros källare finns ett fall som tycks vara värt närmare granskning.

"Fidelio", Beethovens kantiga operasolitär, har kanske inte samma lyskraft bland operagängarna som de fyrverkerier som Mozart, Verdi, Wagner och andra bistår med. Men den bär på ett annat och vildare ljus, den mister aldrig sin aktualitet och är ensam om att lysa där det är som allra mörkast. Så länge som en enda försvunnen politisk fånge återstår att spåra upp måste den stå på repertoaren. Ingen vet vem som motvilligt måste axla en hjälteroll.

"Fidelio" spelades nyligen i Stockholm när Ingela Brimberg fick Confidencen som språngbräda för internationell karriär som Leonore. I denna slimmade version fick körpartierna utgå liksom Florestans aria, taldialogen ersattes av ledande Beethovenkännare Åke Holmquists presentation och orkestern av en flygel. Men själva kärnan av "Fidelio" fanns kvar intakt, berättelsens hela indignation, medkänsla och till besatthet stegrade kampvilja.

 

Pianisten gjorde också sitt till - Mattias Holmströms spel fick oss att glömma "grävarduettens" avsaknad av kontrafagotter och andra skräckattribut. Otäckast på scen var Urban Malmberg, en Pizarro som inte lät det prydligt notlästa konsertframförandet stanna vid det.

Få operor är så betjänta av omplaceringar i tid och rum som just "Fidelio", och jag kan mycket väl föreställa mig hur positiv Beethoven skulle ställt sig till idén att låta handlingen utspela sig under Berlinmurens sista dagar. "Kamraterna" på Årsta teater har Erich Honecker på väggen och tilltalar varandra med "kamrat direktör" och annat som gamla bolsjeviker aldrig skulle tagit i sina munnar. Visst tar "Fidelio" ett förrädiskt avstamp i borgerlig förväxlingskomedi med queerperspektiv för att sedan gradvis kramas åt till politisk teater och actionthriller.

 

Men när spelet passerar gränserna åt båda hållen, när buskteater å ena sidan krockar med övervulgariserad brutalitet å den andra, då tappar man tilltron parallellt med att själva föreställningen mister fokus.

Att man avstått från kören resulterar inte bara i förlusten av rent musikalisk skönhet utan även i en viktig dramatisk länk: hur motiveras fångkörens bittra återklanger om vi aldrig fått höra den? Att den berömda trumpetsignalen ersatts av ett nyhetsinslag på tv är ett kul grepp, men hur många roliga grepp som helst tål inte "Fidelio". Jag tänker på Kenneth Branaghs lysande "Trollflöjten" som kunde tillåta sig hur vidlyftiga utsvävningar som helst, fast förankrad i Mozarts partitur. Dan Turdén är en scensäker regissör men skulle behöva en musikaliskt orienterad dramaturg vid sin sida.

Lysande sånginsatser varvades med okontrollerat gastande i premiärnervositet. Det kommer att bli bättre. Anna Christensson leder sin kvintett med säker hand och sensibelt pianospel. Ändå vill det inte hålla ihop. Vi fattar inte ens hur det slutar, och inte bryr vi oss heller.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!