Ny tid. Elsa Ridderstedt (till höger) gör en Mazzeline värd en spin off-opera. Foto: Maximilian Mellfors
Ny tid. Elsa Ridderstedt (till höger) gör en Mazzeline värd en spin off-opera. Foto: Maximilian Mellfors

Förlust för Fidelio

Publicerad

Lars Sjöberg ser den alltid aktuella Beethovenoperan "Fidelio".

I två år har Florestan, politisk fånge, legat i bojor i en underjordisk fängelsehåla. Samtidigt har hans hustru Leonore sökt efter honom genom att tjäna som plit under täcknamn Fidelio. I tyrannen Pizarros källare finns ett fall som tycks vara värt närmare granskning.

"Fidelio", Beethovens kantiga operasolitär, har kanske inte samma lyskraft bland operagängarna som de fyrverkerier som Mozart, Verdi, Wagner och andra bistår med. Men den bär på ett annat och vildare ljus, den mister aldrig sin aktualitet och är ensam om att lysa där det är som allra mörkast. Så länge som en enda försvunnen politisk fånge återstår att spåra upp måste den stå på repertoaren. Ingen vet vem som motvilligt måste axla en hjälteroll.

"Fidelio" spelades nyligen i Stockholm när Ingela Brimberg fick Confidencen som språngbräda för internationell karriär som Leonore. I denna slimmade version fick körpartierna utgå liksom Florestans aria, taldialogen ersattes av ledande Beethovenkännare Åke Holmquists presentation och orkestern av en flygel. Men själva kärnan av "Fidelio" fanns kvar intakt, berättelsens hela indignation, medkänsla och till besatthet stegrade kampvilja.

 

Pianisten gjorde också sitt till - Mattias Holmströms spel fick oss att glömma "grävarduettens" avsaknad av kontrafagotter och andra skräckattribut. Otäckast på scen var Urban Malmberg, en Pizarro som inte lät det prydligt notlästa konsertframförandet stanna vid det.

Få operor är så betjänta av omplaceringar i tid och rum som just "Fidelio", och jag kan mycket väl föreställa mig hur positiv Beethoven skulle ställt sig till idén att låta handlingen utspela sig under Berlinmurens sista dagar. "Kamraterna" på Årsta teater har Erich Honecker på väggen och tilltalar varandra med "kamrat direktör" och annat som gamla bolsjeviker aldrig skulle tagit i sina munnar. Visst tar "Fidelio" ett förrädiskt avstamp i borgerlig förväxlingskomedi med queerperspektiv för att sedan gradvis kramas åt till politisk teater och actionthriller.

 

Men när spelet passerar gränserna åt båda hållen, när buskteater å ena sidan krockar med övervulgariserad brutalitet å den andra, då tappar man tilltron parallellt med att själva föreställningen mister fokus.

Att man avstått från kören resulterar inte bara i förlusten av rent musikalisk skönhet utan även i en viktig dramatisk länk: hur motiveras fångkörens bittra återklanger om vi aldrig fått höra den? Att den berömda trumpetsignalen ersatts av ett nyhetsinslag på tv är ett kul grepp, men hur många roliga grepp som helst tål inte "Fidelio". Jag tänker på Kenneth Branaghs lysande "Trollflöjten" som kunde tillåta sig hur vidlyftiga utsvävningar som helst, fast förankrad i Mozarts partitur. Dan Turdén är en scensäker regissör men skulle behöva en musikaliskt orienterad dramaturg vid sin sida.

Lysande sånginsatser varvades med okontrollerat gastande i premiärnervositet. Det kommer att bli bättre. Anna Christensson leder sin kvintett med säker hand och sensibelt pianospel. Ändå vill det inte hålla ihop. Vi fattar inte ens hur det slutar, och inte bryr vi oss heller.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag