Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Författaren som ratade kungens stipendium

Bengt Anderberg 1993.Foto: WEINE LEXIUS / EXP
Bengt Anderberg 1999.Foto: INGVAR ANDERSSON / ANDERSSON INGVAR DN PRESSENS BILD
Ingrid Norrman.Foto: JAN WIRIDEN / GT/EXPRESSEN

Författaren Bengt Anderberg verkade i nästan 50 år på Expressens kultursida och skulle i vår ha fyllt hundra.

Ingrid Norrman minns en sinnlig skribent som också gjorde upp med samtidens hyckleri.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. ”Överallt hörs skatornas innerliga kärleksgnissel, krokus och hyacint står helt tunnklädda vid söderväggen. Man får lust att skriva om allting!”, utbrister Bengt Anderberg i Expressen våren 1964. Som om han småpratar med en vän i telefon, för sådan är hans relation med tidningen. Anderberg skriver och blir omskriven i många tidningar, men det är i Expressen han i 48 år har en direktkanal till läsarna på ett sätt som knappt går att föreställa sig i dag; skriver, får pris och mothugg och svarar igen. På kultursidan flödar hans tankar om politik, böcker, religion och naturen utanför hemmet i Østermarie på Bornholm.

Texterna rasslar in. Under samma månad krattar Anderberg familjegraven och hittar ett tåben, förmodligen från farmor, ger läsarna recept på inlagda rödbetor och skriver av sig vreden 25 år efter Treblinka.

Han ser en sparv flyga in i ett äppelträd och påminns om en dikt han läste under kriget. Jagar flyghavre i ett hav av böljande korn. Översätter en Bundahis-dikt från 500 f Kr som han tycker att Expressens läsare bör ta del av. 

FAKTA/BENGT ANDERBERG

Bengt Anderberg föddes 1920 i Göteborg och dog 2008 i Rønne. Han var en sällsynt mångsidig svensk författare, samhällsdebattör och översättare, från 1970-talet bosatt på Bornholm. Bengt Anderberg slog igenom med den omdiskuterade antikrigsromanen ”Kain” som utkom 1948. 

Under 60-talet redigerade Bengt Anderberg antologin ”Kärlek (1-14)” som innehöll lätt pornografiska noveller av kända svenska författare, en bästsäljare som väckte stor uppmärksamhet.

Anderbergs var en författare som återkommande bröt tabun om sexualitet, religiös trångsynthet och samhällets hyckleri. 

På Expressens kultursida skrev han i 48 år. Tidigare chefredaktör och kulturchef Bo Strömstedt sa en gång om sin vän och skribent: ”Hurudan är då Bengt Anderberg – han är sådan att man blir glad.” När han dog 2008 skrev Expressens Nils Schwartz: ”Jag har alltid förknippat Bengt Anderberg med en pojkaktig nyfikenhet på allt som finns att veta i världen.” 

Kommenterar böcker på sitt eget sätt. ”Här finns ett yttrande om citronmeliss, vilket inte bör få stå oemotsagt”, börjar en recension av professor Knut Faegris bok ’Kryddor i köket och världshistorien’, där professorn hävdar att den enda förnuftiga användningen av örten är som dekoration i sköljkoppar. Anderberg:

”Låt oss för tillfället bortse från den dåliga svenskan … men professorn har alltså aldrig kommit ut i sin trädgård en sommarmorgon, nupit tre blad från ståndet av citronmeliss till vänster om köksdörren, gnuggat sönder bladen mellan handflatorna, kupat händerna framför ansiktet och andats in … så att näshålan med dess bihålor, hjärnskålen med dess tankevärldar och minnen, ja hela människan har förvandlats.”

Anderbergskare är det svårt att vara.

Han kallar Evert Lundströms Göteborgs-roman ”Kära lilla London” ett ”imponerande kraftprov” eftersom ”det måste ha krävts en otrolig sinnesstyrka och en lika otrolig kondition för att skriva dess 311 mördande jämntjocka, jämngråa sidor.” Om en antologi med 28 nya poeter: ”Ja, naturligtvis är det bättre att man ger ut för mycket poesi än för litet, bland annat har poeten själv en oändlig nytta av att se sin dikt i tryck och bli varse att han är naken.”

Allt intresserar honom och uppslagsböcker kan han inte få för många av.

En sådan skribent får naturligtvis mothugg på kultursidorna och Anderberg svarar gärna och frejdigt. När han får ett kungafondsstipendium 1963 och tackar nej, eller möjligen kan tänka sig att använda pengarna för att bekämpa monarkin, attackeras han av hovet. Och svarar:

”Svenska hovets överceremonimästare Joen Lagerberg, talesman för en herrskapsklubb som sedan urminnes tider finansierat sig helt enkelt genom att pungslå oss vanliga medborgare … han förklarar att mitt offentliga avböjande av ett Kungafondsstipendium och min idé att det skall användas till antirojalistiska ändamål är ’ovanligt dumt’ samt ’en ohövlig gest’. Jag dröjer blott en sekund vid … tanken på den storartade hövlighet varmed kungahusen alltid tar emot undersåtarnas pengar.”

Anderberg läser ständigt. ”Jag läser som en hungrig äter bröd”, skriver han själv. Allt intresserar honom och uppslagsböcker kan han inte få för många av. ”Sannerligen, den som har Bibeln och Nordisk Familjebok, han vandrar inte ensam genom världen.” Hans breda kunskaper avspeglar sig i texterna där han gärna blandar det kosmiska med det jordiska som i denna dikt till människan i augusti 1979:

Så känsligt är ett radioteleskop

att det kan uppfånga en signal som är så svag

att den skulle behöva

påverka en kvadratcentimeter av teleskopets yta

i sextiosextusen triljoner år för att

tillföra denna yta en kalori

som numera kallas en Joule

men som fortfarande betyder energimängd

som kan uppvärma ett gram vatten en grad C.

Av detta får du dra dina egna slutsatser

o människa.

Han pratar en mängd språk, från hebreiska till latin, och läser gärna på originalspråk. 

Bibelsamlingen består av ”14 exemplar på 9 språk som jag kan eller har en aning om, jämte ett på finska som jag tänker lära mig på 90-talet.”

Läser med pennan i hand, antecknar, stryker under, reder ut tveksamheter och släpper ogärna förbi några felaktigheter. ”I Michanek-Rosenblads utgåva av Frödings brev del 1 finns ett intressant misstag”, vet till exempel den som plöjt både Uppenbarelseboken 9:11 och John Bunyans ”Kristens resa”.

Tar sina texter på största allvar och släpper dem inte ens efter publicering. I klippböckerna med tidningstexter ses överstrykningar, nya kommateringar och rättningar. 

Bengt Anderberg med sin fru Astrid 1970.Foto: LEIF JACOBSSON / HT/GT/KAMERAREP

Länge pendlar Bengt och Astrid Anderberg mellan Göteborg och Bornholm.

”Vi for till Bornholm för att se till trädgården. Den mötte oss med blommande snödroppar, vintergäck och gråa och grönlila knoppar överallt. Häckar och buskage var knöfulla med sparvar som satt och knuffade varandra i sidan och tog sig i pannan och skrek Gud sig förbarme över nästans oförmåga att lyssna och förstå – enkla, viktiga budskap, glädjebudskap för alla! … livstrasslet i ens eget bröst ville gnissla med av fröjd, bekymmer och besvär. Vattnet reste sig i brunnen och verktygen fick liv i ens hand.”

Året därpå flyttar familjen till Bornholm för gott och ön blir på riktigt Anderbergs plats på jorden: 

”Kvällen kommer, isande svartblå med månen på väg upp bakom de oformliga bokarna, gårdsplanens stenar gnistrar av frost, tystnad råder. Kanske är det tystnaden man saknar mest i våra vansinniga städer, härnere bor man i en katedral av frid när det har mörknat och havet lagt sig till ro. Vi lägger oss tidigt och somnar och sover så det dönar i huset.”

Anderberg odlar vitlök, bakar bröd och vårdar kärleksfullt sin kompost. Allt blir läsning, en del poesi. Som konsten att göra en filbunke: ”När sensommarnatten har fällt sina mörkblå vingar, löpa bakterier tyst genom mjölken på sina små fötter och den stelnar i dess spår och syras med glädje.” Och hans halvsideslånga beskrivning av ett lyckat rågbrödsbak en solig oktoberfredag 1973 är kanske den sinnligaste skildring av ett brödbak som publicerats i en svensk dagstidning. 

Men även alkoholisten Bengt Anderberg tar plats i texterna.

Från Expressen kommer en tjänstecykel så han kan cykla till brevlådan med sina texter. På gårdsplanen ser han ett blåmespar. ”Ingen av dem väger så mycket mer än 10 g, man skulle kunna skicka dem båda i ett brev med enkelt porto.” Upptäcker en humla, nedmjölad från topp till tå av pollen, som försöker komma åt nektarn i en petunias trånga kalk. ”Aldrig förr har jag sett någon ta spjärn mot ett blomblad.” Skriver: ”Min livsåskådning bygger på mycket enkla iakttagelser i verkligheten … jag har en utmärkt plats att betrakta världen ifrån.”

Jag följer Anderberg till skrivbordet, runt trädgården, på cykeln och hör honom förkunna glädjen i att finnas här och nu: ”Jag skulle vilja säga att den som inte en klar och blåsig sommardag har stigit av cykeln och lagt sig raklång på rygg i en backe med rödsvingel, han har gått miste om en av livets härligaste stunder … efter en stund känner man också tydligt hur jorden rör sig, det omätligt stora klotet välver sig sakta bakåt under ens rygg, en rörelse som fyller hela kroppen med trygghet.”

Men även alkoholisten Bengt Anderberg tar plats i texterna. Januari 1978: 

”Jag har nu varit nykter i snart fyra år och märker inte någon lättnad. Varje dag har jag att göra med en bitter eller vemodig längtan efter sprit … För mig var fyllan ett hem. Jag upptäckte mitt hemland och fann att det var obeboeligt … Man kommer ifrån spriten, men inte långt.”

Märta Tikkanen.Foto: ANNA WIDOFF / DN

Om Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga”: 

”De väcker minnen ur mitt eget liv. De skulle kunna vara skrivna om mig, eller om vem som helst av oräkneliga alkoholister som har äcklat, pinat och förnedrat sina närmaste.”

Han funderar över livet och utvecklar sina tankar i ett svar till en av tidningens läsare:

Visst är jag ytlig! Om det finns djup eller himlar

vet jag inte och det intresserar mig bara teoretiskt,

jag har fullt av jobb på ytan. Markytan, jordytan.

Jämnt är jag ledsen och glad. Cellerna jublar

samtidigt som mellanrummen är fulla av sorg.

Rannsakar sig själv 1 maj 1978. ”Jag är socialist, detta var min helgdag. Vad har jag gjort för socialismen? Pinsam tystnad.”

Relationen till andra står det däremot inte mycket om i tidningstexterna. Skriver i januari 1972: ”Jag tycker bäst om att vara ensam, men det skall finnas någon i rummet intill.”

Själv träffar jag Bengt Anderberg 1999 för att prata om hans stora Göteborgsroman ”Amorina” som precis kommit ut, den som också blir hans sista roman. Det gällde att passa på när Anderberg övertalats att lämna sitt Bornholm. Han trivdes inte längre i födelsestaden Göteborg, vilket han vackert skriver om för mig på GT:s kultursida: ”Storstäder gör mig bara rädd. En stad ska vara som Göteborg 1935, när det bara fanns ett trafikljus.”

20 år senare, inför Anderbergs 100-årsdag, plöjer jag hans tidningsartiklar från slutet av 1940-talet in i nästa årtusende och fröjdas och förundras över denne finstämde poet, skicklige folkbildare, lysande stilist och spränglärde bokmal som samtidigt är politisk på ett sätt som inte längre finns. Och jag hittar texter jag nog alltid kommer att bära med mig:

”November är den månad då havet börjar omsluta oss. En morgon efter några tunga stormdygn är det alldeles tyst. När man kommer ut, märker man att tystnaden beror på att det är mera väte än syre i luften. Fullt synliga hänger kedjor av vätemolekyler under trädens kvistar, och bortanför träden försvinner allt i vattendis, himmel, hav och jord. Man känner urtidens gälfransar när man andas. 

Så här var det långt före stenåldern, så här måste det ha varit när förfäderna tog sig upp på land för första gången! Lungorna fylls av levande liv, åter förnimmer man enhetens tysta hänryckning, existensens ögonblick, minnet från de dagar då inga känslans byråkrater hade börjat dilla om gudar och mystik. Fina vattendroppar betäcker handen när den vidrör den vattentäckta stenen. Från åkern kommer en lukt av gödsel, jord och rök, den kommer som en stor lurvig våt hund på leriga tassar. Förtroligt stannar den och blåser ut lite ånga ur näsborrarna.

 

Av Ingrid Norrman

Ingrid Norrman är journalist och har tidigare verkat som kulturchef på GT och GP. Texten är en förkortad version av ett kapitel i en kommande antologi om Bengt Anderberg, utgiven av Bengt Anderberg-sällskapet. Margareta Lundberg Rodin är redaktör. Den utkommer i början av nästa år.