Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Författaren Péter Esterházy är död

VIKTIG RÖST. Peter Esterházys böcker handlade ofta om livet under kommunistregimen i Ungern. Foto: Michael Probst/AP
Författaren Péter Esterházy, 1950-2016. Här fotograferad 2005.
Péter Esterházy gick bort på torsdagen. Han blev 66 år. Foto: Dan Wesker
Esterházy tillsammans med Expressen-medarbetaren P O Enquist vid en prisutdelning. Foto: Peter Kollanyi / Epa / Scanpix / EPA SCANPIX SWEDEN

Den ungerske författaren Péter Esterházy har gått bort.

Svante Weyler minns en romankonstnär som kunde kroppsfinta som en fotbollsspelare.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

PÉTER ESTERHÁZY

Peter Esterházy, född 1950, var en av Ungerns mest framstående författare under 1900-talet.
Han romandebuterade 1979 och har översatts till fler än 20 språk. På svenska finns bland annat "Hjärtats hjälpverb", "Rättad utgåva", "Hrabals bok" . Böckerna berör ofta livet under kommunismen. Den mest kända romanen är "Harmonia Cælestis".
Peter Esterházy avled på torsdagen efter en längre tids sjukdom.

Vi satt på ett kafé i Budapest, Péter Esterházy, jag och min hustru, något år in på 2000-talet.

Vi skulle just publicera hans magnum opus på svenska, "Harmonia Caelestis", den 700-sidiga berättelsen om den adliga släkten Esterházy vars överhuvud Péter skulle ha blivit om inte historien och de ungerska kommunisterna kommit emellan.

Nu fick han nöja sig med att bli alla grevarnas och grevinnornas förste krönikör, en roll som passade honom oändligt mycket bättre, och ingen som läst den boken kan ha förblivit oberörd inför den avslutande skildringen av fadern, han som verkligen hann bli överhuvud, som sen deklasserades och skickades ut på fälten för att plocka meloner med sina tidigare undersåtar på ett av de grevliga godsen.

 

Mannen som förlorade allt

Det var ett skarpt, nästan plågsamt skarpt porträtt av en man som förlorade allt – godsen, titeln, självkänslan – utom sin heder.

Nu på kaféet i Budapest berättade Péter att han hade förlorat också den. Inför publiceringen av "Harmonia caelestis" i Ungern hade Péter kallats upp på inrikesministeriet och där lämnats ensam i ett stort sammanträdesrum med en tjock mapp som statssekreteraren med en mild underdrift trodde kunde intressera den kände författaren. Péter slog upp mappen och kände omedelbart igen sin faders handstil på den första angivarrapporten.

 

Två ungerska raukar

Han berättade det först bara för sin bror, sin hustru och sin förläggare – och senare alltså också för mig. Vetskapen om faderns svek satte nästan hela hans bok i fråga. Han gjorde nu som han gjort ända sedan han en gång lämnade matematiken och blev författare, han gick hem för att skriva. Och bara något år senare kom resultatet, en ny tjock bok, denna gång med den enkla titeln "Korrigerad utgåva" i vilken han berättar om det ofattbara sveket och sin egen förtvivlade reaktion på det.

De här två böckerna kommer att stå kvar som två ungerska raukar när tidvattnet gått fram över det europeiska 1900-talets litteratur och sköljt bort allt det som var märkt av tiden utan att förklara den. Böckerna är det definitiva monumentet över den europeiska kultur och vankultur som åtminstone sedan upplysningen präglat oss alla på denna kontinent, och vars bottensediment nu virvlar upp mer än på decennier, inte minst i Esterházys eget Ungern.

Teet blev till vin

Första gången jag träffade honom var 1993. Jag var på väg att bli hans svenske förläggare och tyckte att jag kunde få hälsa på när jag ändå var i Budapest. Nå, en kopp te, möjligen, blev det lite pliktskyldiga svaret. Men jag var väl förberedd och förde snabbt in samtalet på ett gemensamt favoritämne, fotboll, och snart var teet utbytt mot en flaska vin.

Av allt som Péter Esterházys hade att vara stolt över var det han då och där framhävde något annat än böcker och moralisk hållning. Han berättade att han en gång i sin ungdom hade stått på samma fotbollsplan som Ferenc Puskas (och den som behöver detaljer för att förstå storheten i detta får leta själv, jag tänker inte hjälpa till med några löjliga jämförelser med dagens stjärnor).

En gång i Stockholm, många år senare när vi just publicerat hans önskebiografi om modern, fotbollsromanen Ingen konst, då skulle den legendariske sportkommentatorn Bo Hansson ge nyckeln till Péters romankonst genom att beskriva hur Puskas bar sig åt. Enkelt: han körde med kroppsfinter. Luta åt höger gå åt vänster, backen blir först förtvivlad, sen fylld av insikt att det inte är nesligt att förnedras av en mästare.

 

Genomrutten ungersk kommunism

Så är det att läsa Péter Esterhazy: varje gång du tror dig veta vart han är på väg i en roman, en essä eller bara i en enda mening – går han åt andra hållet. Några litteraturens själsingenjörer har velat kalla det postmodernism, jag kan bara kalla det den helt adekvata reaktionen på uppväxten och livet i en importerad och så småningom genomrutten ungersk kommunism. Precis lika adekvat som dadaisternas på första världskrigets massakrer.

Att skratta åt gravallvaret

Så dumt att försöka sammanfatta Péter Esterházys verk i en radda anekdoter? Nej, inte alls. Alla försök till gravallvar skulle han ha skrattat ut, eller åtminstone kvitterat med sitt ironiska leende, och det finns heller inget annat sätt att försöka fylla det ofattbara tomrum som han ämnar efter sig, mitt i den europeiska litteraturen, utan att bli patetisk.

Sista gången vi sågs var för några månader sen, då han höll tal vid Imre Kértesz bår. Vi visste alla att han själv var döende, att nästa gång var det någon där i rummet som skulle rikta sig till hans bår och vara tvungen att tala över hans minne. Och vi visste också att ingen skulle kunna göra det tillnärmelsevis så bra som han själv skulle ha gjort det. Bättre då med anekdoter. Och verket.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!