Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Författaren: Det är svårt att andas

Författaren Sven Olov Karlsson skriver om sina hemtrakter där branden nu härjar för fullt.

Författaren Sven Olov Karlsson tvingades fly sitt föräldrahem utanför brandhärjade Norberg. Här är hans berättelse.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Timmarna innan vi bestämmer oss för att fly från den stora skogsbranden vet vi inte vad vi ska hitta på. Så jag och ungarna åker till Paradiset, en badplats vid Hörendesjön. Vi doppar oss inför ett mardrömslikt skådespel av mörka, virvlande rökmoln i horisonten. En gång tycker jag mig skymta en eldslåga.

Det är dags att dra.

För nyheterna börjar bli dåliga och luften redan har luktat rök i dagar. Kläder, hår, hud, hus och hem, allt stinker och svider i näsan. Ett torrt vitt dis som har gjort oss tillknäppta, vaksamma. Brandlukten har förvandlat värmeböljan till en annan världsdel.

Vi har försökt trösta oss med att Hörendesjön ligger som skydd mellan vår by Nyhyttan och elden. Den trösten bleknar nu. För skogsbranden börjar kringgå sjöns västra kant på väg norrut. Stormiga nya vindar sprider elden snabbare, det går gäss på sjön.

Vi lämnar Paradisbadet, sticker hem, kastar in kläder och fotoalbum i bilen medan det ovanför trädtopparna visar sig ett orange sken.

Det var inte där i går.

 

Luften är nu så rökig att den är svår att andas, en ohälsosamhet som inte längre kan ignoreras. Andra sticker också härifrån. En röd ledarbil från räddningstjänsten hastar inåt grusvägen.

En granne stannar till på sin fyrhjuling, ber mig följa med uppåt skogen och hjälpa Norbergs brandkår som nyss anlänt. Men jag måste ta min familj och mina två små barn härifrån. Grannen förstår mig. Han rullar vidare, till synes lika lugn som vanligt.

Jag har känt honom hela mitt liv. En nybliven pensionär som alltid varit bonde och grovjobbare: att hamna i en fysiskt påfrestande, till stor del livsfarlig situation under obestämd tid är alltså nästintill normalt för honom. Han är väl bekant med sina förmågors yttersta gränser och vet hur man får orken att räcka hela vägen. Reklamkeps och blåkläder.

Så ser människorna ut som nu försöker rädda den västmanländska landsbygden från undergång i eld.

Jag pratar på telefon med en annan granne och vän. Han har redan kört tankbil med vatten i flera dygn åt räddningstjänsten. Nu brinner skogen 250 meter ovanför hans gård. Ändå ingen panik, bara rådigt sträv röst.

Vi kommer i väg kort innan det ges order om total evakuering av Nyhyttan och områdets andra drabbade byar. Under bilresan hem till Stockholm tänker jag på att min by och mitt barndomshem kanske upphör att existera nu. En gård jag renoverat och drivit i snart 20 år. Dessförinnan mina föräldrar, och pappas föräldrar och ända tillbaka till farmors föräldrar. Varje ting och rum där är laddat med mytologier.

Ryker alltihopa nu? Jag kan inte göra ett dugg åt det. Jag kan inte ens utveckla några psykologiska teorier kring varför jag trots allt överhuvudtaget håller ihop.

Jag tänker på den omkomne unge mannen i Stabäck nära min by, på den brännskadade timmerbilsföraren i Ängelsberg lite längre bort.

 

Jag tänker på min bys skogar som brinner ner för fullt i skrivande stund. Där vi ungar hade lekstuga om somrarna. Där jag vinschade ut pappas timmer om vintrarna, där han högg otaliga sextimmarslördagar med bara cigaretter som matsäck.

Ett helt folkliv, ett universum, ursvenskt vänligt och grönt, blir av allt att döma aska. Inför oss urinvånare, svampplockande sommarstugeägare och skogsägareföreningsinspektorer, orienterare och jägare och fågelskådare. En gemensam nämnare är att vi frågar oss varför inte mer gjordes, och varför inte tidigare.

Denna brand kommer att rita om Sveriges kartor ordentligt. Ekologiskt, ekonomiskt, politiskt.

Men mest av allt i våra hjärtan.

 

Sven Olov Karlsson