Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Författare måste vara starka"

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

BÖCKER
På Albert Bonniers förlag:
Brottet (1988)
Sångkanter (1990)
Urhälsningen från mej (1992)
Offret (1994)
Jag bryter hänget (1998)

På andra förlag
:
Oskulder (2001)
Påfågelögat (2002)
Lumilandet (2004) med bilder av Niklas Nenzén

FILMER I URVAL
Obild (1989)
Zinkgraven (2006)

KOREOGRAFI
Barnskådespelare på Dramaten och Vår teater.
Utbildad i klassisk balett och modern dans.
Har haft samarbetat med bland andra Per Jonsson, Björn Elisson och Helena Ahlbäck vid scener som Moderna Dansteatern och Fylkingen och på offentliga platser.
Bland egna verk kan nämnas dansinstallationen Klänningen som sattes upp på Dansens Hus (1991).

AKTUELL MED:
Diktboken Den hängde advokaten.
Öppna Kanalen visar filmen Zinkgraven på Surrealistgruppens sändningstid i sommar.

När poeten Eva Kristina Olsson debuterade som författare 1988 med diktsamlingen Brottet bemöttes hon entusiastiskt och boken belönades med Katapultpriset. Hon ansågs tillhöra den språkförnyande generation poeter där också Katarina Frostenson, Ann Jäderlund och Stig Larsson räknas in.
Men de följande böckerna kom att anses vara allt mer vanartade. Hon gjorde konstnärliga val som inte föll i god jord. Hennes förlag Bonniers blev tveksamma och började refusera hennes böcker, men hon började ge ut dem på eget förlag. Böcker som knappt recenserades på kultursidorna, eller köptes in av bokaffärerna.
Under tiden fortsatte hon arbeta med dans och performance på egna villkor. Ibland på öppen gata, där hon blivit bortmotad av polis, men också på välkända institutioner som Dansens hus, och i samarbeten med välrennomerade namn.
I dag släpps hennes senaste bok, som recenseras av Aase Berg i dagens Expressen. Hon kallar boken för ”en asförbannad attack på allt upphöjt lugn”, ”brännhet och farlig på riktigt”. Det är Albert Bonniers förlag som har gett ut boken, poeten Eva Kristina Olsson har återvänt till de etablerade utgivningsformerna.
Hur har hon upplevt sin ”karantän”? Vad är det som driver fram hennes egensinniga, kroppsliga och konkreta, men trots det svårgripbara poesi?
Jag begär ett möte för att få svar på mina frågor och en berättelse om Olssons märkliga och angelägna författarskap. Det bifalles, vilket inte hör till vanligheterna. Hon har nämligen hållit sig undan den offentligheten och inte velat låta sig intervjuas på många år.

Vi träffas på Östra stations ekande trumma till restaurang några timmar innan valborgseldarna tänds, talar om hängivenhet, värdegrunder och namn. En hängd advokat – uthängd, som det skrivs i första dikten i Olssons nya bok Den hängde advokaten. Jag kommer – trots ett väsensskilt språkbruk –  att tänka på kvällstidningslöp, skandaler och rättsliga övergrepp.
Hon skrattar när jag tar upp det, men hennes introverta bildspråk som på ett plan visar upp något helt annat, grundar sig i samtida politik och akut raseri över världsordningen.
– Det började 2003. Jag hade bland annat läst Stig Dagerman och läste De dömdas ö under tiden jag skrev ”advokaten”, och så kom mordet på Anna Lindh, gripandet av Mijailo Mijailoviç och nyheterna om hur fångarna behandlades på Guantánamobasen. Det är något sjukligt i hur man behandlar utpekandet av brottslingen och den Andre, satt i perspektiv med rättsväsendet och en advokat som får stå för det mänskliga.
– Boken är skriven mer i ett svep och kanske som en lång sammanhållen dikt och har uppkommit ur väldigt specifika upplevelser av en speciell person, speciella platser, av mardrömmar, barndomsminnen och väldigt starka bilder. Jag upplever dikten som en hymn, en hyllning, en lovsång till en människa som försöker försvara mänskliga värden. Det sker en glidning i vem som är jag, vem som är du, den skyldiga och den dömande. Men någonstans kommer en väldigt stark punkt i boken där jag skiljer på mord och på död, och att jag anser att det pågår ett mord i vårt samhälle, som inte har med något att göra med det levande som hänger ihop med döden, utan att det pågår liksom en förgripelse på fritt hängande liv. Det är hårda premisser det här samhället har som grundvalar, där vissa som inte orkar med faller ur och utför vissa brott som man då anser vara brott. De döms för brotten, vi frånskriver oss vår skuld fast vi kanske också är delaktiga i den. Jag anser att vi alla på något sätt blir missfälligt dömda och mördade på ett sätt, och inte får leva våra liv fullt ut.

Och så har jag läst boken nästan som ett kammarspel…
– Så kan jag också se det. I den andra delen har det kommit med fler personer som har verklighetsanknytning och har fått sin färdiga plats i den här texten.

Det här med hänga, hänge, hän-ge, det har ju funnits med i många av dina tidigare böcker, vad betyder det?
– Det har väldigt många betydelser, många skiftningar. I min nya bok finns en väldigt stark hängivelse och identifikation i grunden. Att vi egentligen alla är ett, har en identitet tillsammans.

Kroppen skrivs tydligt ut i dina dikter, ofta förekommer skadade kroppar. Har du något förhållande till t ex Hélène Cisoux som talar om att skriva med kroppen som är det kvinnliga sättet att skriva?
– Förmodligen är det så, åtminstone till en viss grad om man tittar på hur vår kultur formulerar vad det manliga och det kvinnliga ska stå för. Jag hoppas att även en del män upplever att de har kroppar – på ett helt sätt. Man kan inte undgå att ha en kropp. Som kanske slits sönder och som kommer att försvinna, samtidigt så handlar det om vad världen gör mot kroppar som kanske inte skulle behöva göras om den mänskliga världen tog sig andra uttryck så att säga.”

 Hur har du upplevt mottagandet av dina tidigare böcker?
– Det har delvis varit bra, men samtidigt upplever jag att man är rädd när litteraturen får egen kraft, det skrämmer säkert kritiker. Man bör hålla sig inom ramar där inte litteraturen blir verklig och ger sig ut. Där vissa normer sätts på spel och man förstår att det inte bara handlar om att skriva en dikt, utan att det handlar om att man kanske vill se en annan världsordning. Då blir det farligt. För mig handlar skrivandet om andra saker som skulle värderas högre, andra värderingssystem.

Men det är många som vill uttrycka det med sina dikter. Gunnar Ekelöfs dikt Vad som är botten i dig är botten också i andra är ett exempel på en annan typ av dikt som vill förändra värderingsgrunder och sättet vi lever på politiskt.– Jag har också levt mycket med Gunnar Ekelöf. Vissa kraftfulla diktare kan betraktas som rumsrena, men jag tänker att att man genom det ändå kanske spärrar in. Jag vet inte hur inspärrad Ekelöf kände sig. Etablissemanget behöver ju kultur att luta sig mot för att ge lite glans åt sig själva. Jag har inte velat ställa upp på att bli instängd av det här etablissemanget, det har jag fått betala ett visst pris för också.
– Det gäller många diktare som jag upplever det. Till exempel Stig Dagerman som har anknytning direkt till min nya bok. Han tog ju till och med livet av sig. Litterär text eller bilduttryck som tar klivet över är ingenting som man får möta varken i skolan eller… Jag kom att tänka på en läkarbok som jag läste i. Den var inte så gammal –  kanske bara 20–30 år och visade bilder på nerver av Lennart Nilsson. Den ställde den där stora frågan om var själen sitter. Det är ett så begränsande synsätt. Att själen inte skulle kunna vara någonting som vi delar mellan människor, mellan djur och att det hänger ihop. Utan att vi separerade ses som små ekonomiska kuggar. Det är kränkande. ”Än så länge har vi inte hittat var i kroppen själen sitter, men vi ska nog komma på det” – och så känns det som att dom skulle kunna operera bort alla människors själar. Jag skulle aldrig våga göra hjärnröntgen. Jag är rädd för att man ska komma på hur hjärnan fungerar.

Kan du ha roligt när du skriver?
– För det första är det inte bara hemskt det jag skriver om, ifall det vore det skulle jag inte orka finnas längre. Jag har fortfarande något hopp kvar för vissa enskilda människor, även om jag inte har något hopp kvar för det här samhället. Jag skulle inte kunna klara av att leva om inte de här känslorna hittade några uttryck, då skulle man inte ha något språk för det. Så i det ligger det ju någon njutning.

Hur känner du för din nya bok?
– När jag läser texten igen tycker jag ändå att den tar mig in i den starka känslan jag hade då, Det här med att bli förvånad över sin egen text,.. hur jag kunnat befinna mig där. Den ger väldigt starka känslor. Det är en djup kärleksdikt.

Namnet behandlas återkommande i ditt författarskap.
– Att namnge något, är en yttersta grunden för språk. Att kunna särskilja, även om jag också strävar efter att begreppen flyter samman i mina texter. När man namnger något strävar det att flyta samman samtidigt som det särskiljer. Vissa människor vill man bara inte namnge, risken finns att de bara blir ett namn i raden. Jag är intresserad av att jobba med en bild så långt att bilden försvinner.”

Jag kan inte låta bli att glädjas över att Det Stora Förlaget har valt att åter ta emot dig som författare. Vad betyder det för dig?
– Det blev allt tyngre att hitta egna lösningar, även om jag kände att det på ett sätt har varit roligt att ge ut under andra villkor så har det varit tungt att de inte velat ha hela mig. Vad man känner när man ger ut själv, är samma sak som man känner när man kan gå ut och göra en performance på gatan. Man ställer sig och gör det man vill utan att någon går in och refuserar i det. Tills polisen kommer och tar en.

Och nu kan du göra samma sak utan att polisen tar dig… Jag undrar vad du läser, läser du några samtida svenska författare?
– Ja det gör jag ju stundtals, Emma Lundenmark måste jag nämna, hon har en helt egen öppnad rytm och verklighet i sin poesi. Vi kanske tangerar varandra på något vis.
– När jag håller på att sjunka in eller dras in i en egen text, så måste jag vara väldigt restriktiv med läsandet. När jag skrev Den hängde advokaten läste jag väldigt mycket av Stig Dagerman. Vissa författare fungerar som ett stöd som man kan kommunicera fast man fortfarande jobbar på sin egen text. Jag vet inte vilken författare som ska följa mig med ner i det nya textmaterial som jag håller på att sjunka ner i. Kanske Stig Larsson. Det krävs författare som är väldigt starka och verkligen vet vad de drivs av. Att man känner att man får kraft ur vad de går igenom, i det man själv jobbar med.

Helena Boberg
kulturen@expressen.se