Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Författare kan visst vara förfärligt avundsjuka

Haruki Murakami. Foto: MURDO MACLEOD / NORSTEDTS
"Författare till yrket".
Nina Lekander. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin / OHLSON-WALLIN ELISABETH FOTOGRAF AB

I sin bok om skrivande framställer Haruki Murakami författare som generösa mot nykomlingar i branschen. 

Nina Lekander tänker på Malou von Sivers debutroman och får syn på sin egen författaravundsjuka. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. Skönlitterära författare är ett generöst släkte när det gäller nykomlingar, till exempel kändisar, som plötsligt debuterar i genren. Det anser i alla fall Haruki Murakami i sin bok om skrivande. Framför allt sitt eget.

Må det. Eller inte, tänker jag som just har läst ut Malou von Sivers ”Mitt hjärtas oro” – som jag tyckte mycket om; alls inte bara för att jag känner och gillar människan Malou. Men när jag läser tackavsnittet i slutet känner jag mig inte så vidare värst generös. Hon har fått hjälp av så många av mig beundrade:

Monica Fagerholm! Cilla Ungerth! Helena Groll! Susanne Hobohm! Klas Östergren! Jonas Gardell! Plus ett gäng utmärkta förläggare och redaktörer på Norstedts.

 

LÄS MER – Ulf Olsson: Malou von Sivers ger mig ingen nåd

Nobelpriset

Ogärna vill jag kalla mig missunnsam, men väl avundsjuk: ingen bryr sig ju om lilla mig och mitt nervösa, neverending försök till ny bok och jag vågar inte ens be mina allra bästa vänner om att läsa de ungefär 200 000 tecken jag hittills har nedklottrat.

Murakami skriver också i denna bok om sitt liv och skriv såsom ”självcentrerat och subjektivt”, ett ”individualistiskt förhållningssätt”. Samtidigt verkar han tro att det går att ”läsa någon annans verk med objektiv blick”. 

Å andra sidan skriver han att alla priser från Oscars till Nobelpriset i litteratur inte grundar sig på ”några objektiva kriterier överhuvudtaget”. Och han verkar ha en viss fixering vid att han blev nominerad till det japanska Akutagawapriset utan att få det. Jag får ingen riktig reda i det här.

P O Enquist

Annars är nog huvudbudskapet i ”Författare till yrket” att man ska ha roligt när man skriver och helst också god fysik (Murakami är som bekant en flitig löpare) – och självklart även goda förläggare, redaktörer, översättare, agenter och en stor heterogen läsarkrets. 

En i princip osynlig fru och frånvaro av barn är kanske också till hjälp, så att man kan få skrivro och flytta lite hit och dit i världen utan större besvär.

Och i stället för skola och universitetsutbildning: läs, läs, läs. Träna fantasin. Läs vad som helst, högt och lågt. Lyssna på musik, känn rytmen. Invänta inspiration – eller tvärtom, ålägg dig ett pensum om si och så många tecken eller sidor per dag.

Ni hör. Självmotsägelser och återkommande egenberöm – jag tänker på P O Enquists ”Min ödmjukhet är den största i Sverige” – stör åtminstone min läsning, om än jag finner en del resonemang om japansk utbildningskultur och kärnkraftshantering hyfsat intressanta.

 

LÄS MER – Therese Eriksson: P O Enquist är en svensk mästare

Jane Austen

Stöter en lite ändå gör också bristen på lust till eller beroende av pengar som drivkraft för skrivande. Honorar, skatter, företagande är – tyvärr – inte så oviktiga delar av ett framgångsrikt författarskap. Retligt är dessutom frånvaron av kvinnliga litterära förebilder,  

Mot slutet skriver den kanske kvartsbildade kulturmannen aningen skuldmedvetet att ”det bara har fallit sig så” att han mest har läst män, men ”det finns massor av kvinnliga författare som jag också tycker om /…/ till exempel Jane Austen och Carson McCullers /…/ Jag tycker också mycket om Alice Munro också …”

Sistnämnda fula dubblering av ”också” är förresten ett av få missar av översättarparet Eiko och Yukiko Duke – i övrigt är de som vanligt väldigt bra. Texten flyter fint.

Sexism

Till sist ännu något som saknas: bemötandet av dem inte bara i Sverige vanliga anklagelserna för sexism och ”bröstfixering”. Varför finns här inte ett ord om detta, mitt i alla andra diskussioner om snål eller orättvis kritik?

Nej, jag skulle inte till fullo rekommendera Murakamis bok som självhjälp till aspirerande författare. Kanske inte heller Karolina Ramqvists ”Det är natten. Författaren och den som skriver”. Påminner ändå gärna om den och också om schweizaren Peter Bichsels ”En bok om att läsa och berätta” (Janus 1985) och Olof Lagercrantz ”Om konsten att läsa och skriva” från samma år. Alla tre vackra och generösa böcker.

 

LÄS MER – Nina Lekander: Det tog mig 54 år att få ett orgiastiskt sexliv

 

 

SAKPROSA

HARUKI MURAKAMI

Författare till yrket

Översättning Eiko och Yukiko Duke

Norstedts, 230 s.

 

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

Läs fler texter av Nina Lekander här. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!