Förebud om terror

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Gårdshuset, från sent 1890-tal, på Torngatan 38 B på Kirseberg i Malmö, andas fridfullhet och svalka med sin vitkalkade fasad.

 Sommarglada barnarop hörs från de omgivande gränderna under de korta stunder när ljuden från trafiken på den näraliggande Lundavägen upphör.

 Ibland blir uppehållen så pass långa att de erbjuder en minnesfärd tillbaka till lördagskvällen den 11 juli 1908 när Anton Nilson, Algot Rosberg och Alfred Stern i den trånga källaren, med ett hemsnickrat dynamitpaket, förberedde Sveriges mest uppmärksammade terrordåd i modern tid; attentatet mot strejkbrytarskeppet Amalthea.

 Ett dåd som ger eko i tiden och perspektiv på vad som är ”terrordåd”, vilket virke ”terrorister” är gjorda av och vad som driver människor till ödeläggelse och destruktivitet som politiskt medel.

 I ett föredrag den 5 maj 1974 på Folkets Bio sade Anton ”Amaltheamannen” Nilson att ”ska ni skriva om Amalthea, ska ni skriva om hur hela läget var i Sverige”.


Läget Anton Nilson syftade på stavas masshunger, massarbetslöshet och masshopplöshet. Konfliktåret 1908 närde över 300 strejker runt om i landet, en lockout som drabbade cirka 70 000 arbetare vilket föranledde civilministern tillika greven Hugo Hamilton, från högern, att hota LO med militär om de inte fick bukt med strejkandet.

 Inte minst hamnarbetarkonflikten i Malmö, där arbetsgivaren tagit hjälp av strejkbrytare från International Shipping Federation i England, fick det att hetta till.

 Strejkbrytarna var inhysta på skonerten Amalthea. Syftet var att de skulle hjälpa till med att lossa stenkol då stuvarna i Malmö vägrade göra detta, i en laglig och i enlighet med god sed utlyst strejk av Transportfacket. Det fanns inga strejkkassor, inga A-kassor eller sjukkassor av modernt snitt att tillgå. Familjernas storlek uppgick till femton, sexton personer och resultatet var att ”folk svalt eller emigrerade” för att åter låna ord av Anton Nilson som menade att ”efterhand har man sökt skulden överallt utom där det låg, i det sociala och ekonomiska läget i landet”.


Sammanlagt 80 engelska svartfötter befann sig ombord natten mot den 12 juli när Nilson, rodde fram till båten från Beijerskajen i Malmö och placerade en kakburk av bleck i en lastlucka. En kort stund och ett öronbedövande dån senare var en engelsk strejkbrytare, Walter Close från Hull, död och 23 andra skadade och Sveriges mest uppmärksammade politiska terrordåd en lika dånande verklighet.

 Till sin hjälp hade Anton Nilson några andra ur Hinke Bergegrens ungsocialister som regelbundet träffades på Café Utposten på Södra Förstadsgatan i Malmö där dådet i detalj planerades.

 Till medhjälparna hörde bland andra Alfred Stern och Algot Rosberg. Den senare var då 22 år gammal och bodde samman med sin flickvän Nathalia Amalia Malmström på ett arbetarhem på gamla Backarna, dagens Kirseberg. Huset byggdes på 1890-talet och var byggt för att inrymma flera olika arbetarhem, uppemot 12 lägenheter antas ha funnits där. Dynamit och krut hade de stulit från Kalkbrottet i Klagshamn och gömt vid Rosbergs fars gravplats på Östra Kyrkogården, stubin hade de köpt i Köpenhamn och en kakburk användes för att rigga det hela till en bomb, enligt Yngve Tidman, fil.dr på Lunds Universitet och författare till en av böckerna om Amaltheadådet.


Rosberg och Nilson dömdes den 18 september 1908 av Rådhusrätten i Malmö att ”i en bot mista livet” och Stern till att ”undergå straffarbete på livstid”.

 Efter intensivt lobbyarbete benådades de dödsdömda den 26 februari 1909 och straffen ändrades till livstids fängelse. De tre blev snabbt symboler för radikal arbetar- och klasskamp och kampanjen Amnesti för Amaltheamännen lyckades samla in 130 000 namnunderskrifter och anordna ca 1650 möten i Sverige och 600 i USA vilket ledde till att alla tre frigavs den 26 oktober 1917.

 Flaggskeppet var den åtttasidiga tidningen Amnesti som 1908 såldes för 10 ören och där prominenser som Knut Wicksell som skäl för benådning av Amaltheamännen bland andra angav ”samhällets dryga medskuld… den blodiga orättvisa mot vårt lands arbetare, som begås då deras enda egendom, deras arbetskraft, får godtyckligt bringas i vanvärde”. Ett annat starkt skäl för nåd och amnesti var att deras intention aldrig var att skada någon enskild, då hade man detonerat anordningen på däck hellre än i ett lastutrymme i fören.

 Trots den utbredda sympatin var det ingalunda självklara inlägg som Wicksell och andra kom med. Tidningen Arbetet den 13 juli menade till exempel att ”det bara var ett lett simpelt lönnmord. Hur kan en människa vara så enfaldig, så himmelskriande dum, att hon går och gör sig skyldig till ett sådant brott?”. Inom socialdemokratin såg man inte heller med blida ögon på den radikala falangens fullbordade utträde ur det reformistiska lägret och Hjalmar Branting fördömde gärningsmännen i hårdaste ordalag.


Det ligger nära till hands att jämföra dåtidens ”terrorister” med dagens dito. EU-kommissionen har arbetat fram ett utkast till kriterier för vad som ska bedömas som terrorism respektive organiserad brottslighet, en lista som nyligen godkändes av den svenska riksdagen. Amaltheasprängningen prickar in samtliga huvudkriterier för terrorism, nämligen ”samarbete mellan fler än två personer, lång eller obegränsad utsträckning i tiden, misstanke om allvarliga kriminella handlingar, strävan efter vinning och/eller makt, användande av våld eller andra metoder för hot”.


I en tid där svenska regeringen betalar ut skadestånd till oskyldigt förföljda på grund av diverse ”terrorlistor” och FRA-lagen i praktiken gjort hela svenska befolkningen till misstänkta för landsförräderi och förberedelse av ”terrorbrott” torde minnet av Amaltheadådet vara ett utmärkt tillfälle för tanke och reflektion. På samma sätt som arbetarna i det tidiga 1900-talet var hunsade, hungriga och hatiska, svallar känslovågorna i tredjevärlden när det gäller kriget i Irak, ”kriget mot terrorn” och den perverst snedvridna resursfördelningen.

 Där återfinner vi grogrunden, motivationen och den destruktiva lusten som säkert Anton Nilson och hans vänner kunde åtminstone relatera till, om nu inte helhjärtat ställa sig bakom.

 Undrar om Anton Nilson, Algot Rosberg och Alfred Stern hade varit lika dynamitglada om arbetsgivarsidan följt spelets regler och de själva hade haft potatis och olja för dagen.


Behrang Kianzad

kulturen@expressen.se