Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Föraktar Katja Wik kvinnorna i "Exfrun"?

Ur "Exfrun".Foto: Tri Art Film
Ur "Exfrun".Foto: Tri Art Film
Katja Wik.Foto: Tri Art Film

Evelina Johansson skriver om den svåra konsten att skildra svaga människor utan att förnedra dem.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

År 2012 mottog Klas Östergren Selma Lagerlöfs litteraturpris. I sitt tacktal (DN 13/8 2012) berättar han om ett möte mellan honom och Göran Tunström, som på ett café i Paris ondgör sig över en allmänt hyllad roman. 

Till slut utbrister Tunström: ”Så skulle Selma aldrig göra!” 

Enligt honom stod Lagerlöf för motsatsen till romanens, i hans mening, perversa vilja att blotta lidande. Lidande bör hanteras med omsorg, menade han. Lagerlöf skildrade ”människor nedbrutna av motgångar, fattigdom och elände” men till skillnad från den hyllade romanen gjorde hon det ”med respekt och hänsyn”. 

 

LÄS MER: "Exfrun" – hur älskar man någon utan att förlora sig själv?

 

Katja Wik och Ruben Östlund

Jag tänker på Tunström efter att jag har sett Katja Wiks film "Exfrun". Filmen är ett idédrivet verk där tvåsamhet, ideal om jämställdhet och den verkligt rådande orättvisan blir ramverket för berättelsen om en bitter könskamp i tre relationsstadier (flickvän, fru, exfru), där kvinnan lika delar lider och njuter av sin roll. Trots detta problematiserande grepp faller "Exfrun" platt. Vad beror det på?

Wik har tidigare arbetat med Ruben Östlund och likheterna mellan Wik och Östlund är tydliga, både i narrativ stil och i bildspråk. Men det främsta kännetecknet är den brist på omsorg som de visar sina rollkaraktärer. Östlund är känd för att placera sina karaktärer i komprometterande situationer, där många scener tycks handla om att blotta och förlöjliga sina karaktärer till max. Titta så svag och löjlig hon är, människan! 

Det handlar med andra ord snarare om att avslöja och peka ut än att skildra karaktärer. Det är en dålig utgångspunkt för att närma sig de känslomässigt villrådiga, rädda och svaga – om än ofta priviligierade – människor som står i fokus. 

Samma sak gäller Wik som i "Exfrun" har ett guldläge att framställa den smärta det innebär för ett par som vill leva tillsammans i jämlikhet och ömsesidig respekt att misslyckas och inse hur den enskilda relationen har svårt att stå emot strukturella maktförhållanden. Istället presenterar Wik sina karaktärer, särskilt det gifta paret, som löjeväckande och kameran närmast njuter av att se relationen falla sönder och samman. 

 

"Exfrun" påminner om Lena Andersson

Även exfrun utsätts för samma avslöjande gest, utan någon nämnvärd medkänsla eller genuint intresse för kvinnligt ressentiment och bitterhet. I all sin iver att skildra könskampen och vad den gör med oss, glömmer Wik bort att könskampen alltid är förankrad i det enskilda ödet. 

Det hon missar – och här begår hon samma misstag som Lena Andersson – är att karaktärer som endast är representanter för ett ideal, eller en människotyp, som det konstnärliga verket föresätter sig att nedmontera eller kritisera, sällan når längre än till andefattig njutning eller förakt. 

Ideal och typer kan synas i sömmarna, dekonstrueras och förlöjligas, men människor – i all sin småaktighet och svaghet – behandlas bättre med en lagerlöfsk omsorg. 

 

Evelina Johansson

Evelina Johansson är doktorand i genusvetenskap vid Göteborgs universitet.