Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

För pliktvurmarna är empiri ointressant

Stefan Löfven (S).
Foto: Susanna Forsell

Under det senaste året har borgerliga opinionsbildare löpande rapporterat om moralkonservativa vindar. Detta efter att noggrant ha studerat sina egna spalter.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Eftersom ingen inbillar sig att deras meteorologiska förutsägelser innefattar strömningar i folkopinionen i allmänhet (där är dessa tvära kast nämligen svåra att spåra), har de mötts med nickningar.

Som hjälp på traven ägnade dessutom statsministern försommaren åt att introducera en hel liten moralisk pliktflora för svenska folket: Det råder numera plikt på att hålla sina barn borta från datorspel, plikt på att välja en marknadsanpassad utbildning och plikt på att förverkliga sig själv.


Ett par månader senare står vi mitt i en sommarstorm av pliktretorik. Ena dagen haglar det förbudskrav mot omoraliska aktiviteter som porr och tiggeri. Andra dagen viner smockorna mot dem som inte stämmer in i Alice Teodorescus predikan om att klassklyftor är ett resultat av ansträngning.

När nu pliktmoralen utropas från självaste Rosenbad, kanske det är läge att grunna på vad den innebär för debatten.

Enligt en elegant definition av den politiska teoretikern Philip Pettit intresserar sig den som bekänner sig till pliktetiken för att hedra värden i stället för att främja dem.


Begreppet pliktetik har i den här bemärkelsen inte att göra med kravställande eller konservatism. Det inkluderar helt enkelt dem som har en deontologisk syn på moral och politik, alltså en syn där principen är överordnad och konsekvenserna är ointressanta. Men risken för begreppsförvirring till trots – ett problem med de moralkonservativa vindarna är just att de är oresonligt pliktetiska, även i den bemärkelsen.

Till skillnad från konsekventialisten, vars yttersta mål exempelvis kan vara att minimera sexismens skadeverkningar, intresserar sig pliktetikern mer för vem som gör sig skyldig till sexism (porrkonsumenten?) och hur denna ska bestraffas. Och om pliktetikern hyllar en "arbetslinje", eller för den delen en "utbildningslinje", gör hon det inte för dess gynnsamma effekter på ekonomin, utan för att "det ska löna sig att arbeta". På så vis kan man förpacka en ekonomisk politik i moral.


Men nu verkar många vilja tala enbart om förpackningen. Samtalet tycks allt mindre handla om olika samhällsförändringars verkningar, och allt mer om att belöna de dygdiga och straffa de elaka, lata och slösaktiga.

Det är en debattvänlig inställning. Det fina med att bry sig mer om moral än om konsekvenser är ju att det blir väldigt enkelt att ha en åsikt.

Så kan man strunta i att försöka förstå den expertis som hävdar att åtstramningarna fördröjt återhämtningen i Grekland – det räcker att konstatera att den som spar han har och den som är satt i skuld är icke fri.

Så blir empiriska erfarenheter om hur jihadistresor kan motverkas genom integration tabu – nej, öga för öga, tand för tand.

Och plötsligt nöjer sig liberaler med argumentet "man får inte tigga" för att staten ska få gripa in med sitt våldsmonopol mot EU-migranter som ber om pengar.


I ett intressant reportage om högerns konflikter i Arena i våras, pekades just denna egenskap ut som något som skiljer ut de unga nykonservativa debattörer som blivit tongivande i debatten på senare år – de är mindre intresserade av exempelvis ekonomiska argument för högerpolitik och mer engagerade i moralfrågor. Förtjänst, straff, plikt, dygd.

Men det verkar alltså inte vara förbehållet högern.

Snålt blåser de i alla fall, vindarna.