Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

För Norén spelade författaren ingen roll

Lars Norén avled i tisdags i sviterna av covid-19.
Foto: JESSICA GOW / TT NYHETSBYRÅN
Författaren och dramatikern som ung. Lars Norén 1973.
Foto: JAN E CARLSSON / DN TT NYHETSBYRÅN

I tisdags avled författaren och dramatikern Lars Norén i sviterna av covid-19. 

Ulf Olsson påminner om Noréns credo: texten är allt, personen inget.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Lars Norén är borta. Kvar finns böckerna: dikterna, romanerna, pjäserna, dagböckerna. Ur bokhyllan tar jag fram hans ”Dagliga och nattliga dikter”, från 1974, den är den enda i detta stora författarskap som jag för stunden har tillgänglig. Boken har ett omslag av Peter Tillberg: stenar i svartvitt, de sticker upp ur ett omgivande vatten, de liknar hjärnor, åtminstone en av dem är nog rentav en hjärna. 

Den diktsamlingen är kanske inte den bästa eller den mest kända. Men den innehåller ett ofta citerat stycke: ”– Man ger sig av / på morgonen / och kommer hem / i utplåningen.”

Och genom hela samlingen finns en rörelse mot denna utplåning, ett återkommande bejakande av försvinnandet, uppgåendet, intigheten: ”Nu klär du av dig din tid, jag finns inte längre.” Hela författarskapet kan nog läsas som en enda lång dikt på väg mot ett ingenting: ”jag vill en gång / komma hem där ingenting är.”

Så går det också ett så starkt stråk av sorg genom författarskapet, formulerat eftersom vi ”redan är döda för oss själva”. Men om litteraturen traditionellt kallar till liv, försöker locka fram det levande jaget, få det att tala, så tycks Noréns väg motsatt genom sin riktning mot intigheten, genom hans vilja att försöka beträda detta intet.

Rapporter från sinnessjukhuset är återkommande, liksom bilder av trasiga människoöden ur underklassen.

”Dagliga och nattliga dikter” kan förmedla en bild av hela författarskapet. Här finns det vardagliga, nästan som ett idylliserande inslag, livet med barn och hustru. Här finns de paradoxala formuleringarna, de blixtsnabba vändningarna, svärtans närhet till komiken. Här finns inmonterade andras texter: en personbeskrivning från Imperial war museum i London, rader ur en låttext av Paul Simon. Här finns reflektionen över språket och språklösheten – ”Det finns inget språk ut, även utan språk.” Rapporter från sinnessjukhuset är återkommande, liksom bilder av trasiga människoöden ur underklassen. 

Här möter dagen sin natt. Här finns den oerhörda skönheten, få poeter kan skriva så vackert som Norén ibland gjorde. Men det är en skönhet som är overklig (och dessutom är abborren felstavad, och jag vet inget författarskap som är så bemängt med felstavningar och korrekturfel):


Ljuset står bladstilla

I trädet där abboren hänger

Flämtande utan liv

Trasten sjunger ännu

Där den flugit fast

                 i ljuset


Och så finns där verkligheten, denna problematiska verklighet som Norén konfronterar och brottas med genom hela författarskapet. Den överväldigande verkligheten, den som bara är för mycket: ”Poesin kan inte längre / injaga skönhet och panik. Verkligheten / dör i fantasin för att slippa tilldra sig / i verkligheten.” 

Poesin skulle Norén överge – men verkligheten fortsatte att torna upp sig framför honom, framför hans skrivande.

Kapitalismen, skrev Norén en gång i den rabulistiska tidskriften Puss, är 'en sinnessjukdom'.

Men vad är verkligt? ”Dagliga och nattliga dikter” utför en riskabelt krängande balansakt, mellan ordning och kaos, verklighet och hallucination. Verkligheten tar formen av något overkligt som tilldrar sig i våra förnimmelser av den. Kapitalismen, skrev Norén en gång i den rabulistiska tidskriften Puss, är ”en sinnessjukdom.” Och alltmer är det denna samhälleliga sinnessjukdom som Norén utforskar, varuvärldens sken, övervakningens och inspärrningens världar – och hur detta tillstånd äter sig in i oss alla, belägrar oss och erövrar oss, också författaren själv.

Ytterst handlar det då, som Norén skriver i ”Dagliga och nattliga dikter”, om ”fascismen som är inbyggd i det borgerliga / fadershuset, där det sista rummet är ett koncentrationsläger.” Dramerna blev den form som tillät honom att blotta och synliggöra en trivial, vardaglig fascism, den som utspelar sig i familjens sköte, eller på kliniker och i fängelser. 

Norén som antifascistisk författare? Ja, men också han kunde gå bort sig när verkligheten blev för påtaglig, som när hans ”7:3” blev en megafon för fascistisk propaganda. Vi förfasade oss – men i dag talar samma mentalitet i Sveriges riksdag, 25 procent av befolkningen tycks redo att rösta på det nyfascistiska partiet. Och demokratiska högerpartier beredda att samarbeta med ytterkanten.

Det har alltid i författarskapet funnits en längtan till klarspråk, till att säga som det faktiskt är.

Så vill Norén formulera en motståndets litteratur, och inte minst tjugohundratalets dagböcker är bidrag till en kritik av de villkor, språkliga och materiella, som vi lever under. Det har alltid i författarskapet funnits en längtan till klarspråk, till att säga som det faktiskt är. Kanske formuleras ett sådant credo i pjäsen ”Höst och vinter”, när den plågade dottern Ann säger: ”Jag menar inte längre något med det jag gör. Jag gör det.” Översatt till litteraturens värld innebär Anns hållning att mening inte längre ligger fördold i det sagda: den är redan utsagd – och läsningen blir då bokstavlig, faktisk.

Det är nog en omöjlig uppgift som Norén skriver in i sina texter. Dessa skall bli allt – medan personen blir till intet. Texterna, däremot, blev längre och längre, dramerna fler och fler: livet var synonymt med skriften. Axel, en av de internerade i pjäsen ”En sorts Hades”, konstaterar att ”det är fruktansvärt ansträngande att vara människa”. Att läsa Norén gjorde det lättare att bära den bördan, att stå ut med den fruktansvärda ansträngningen.

Jag fångar upp en formulering i ”Dagliga och nattliga dikter”: ”bort flyter verk och brev”. Nu måste läsningen, omläsningen, försöka bromsa tidens flod och omhänderta detta enorma verk, använda det, omsätta det. 


Ulf Olsson är författare, professor emeritus i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida. 2013 gav han ut ”Språkmaskinen. Om Lars Noréns författarskap”.




Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=78816&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.