Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

För mycket begärt

Fredrik Lycke och Sanna Gibbs. Foto: Petra Hellberg Foto: Petra Hellberg

Hanna Höglund ser en imploderande West Side Story.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

fakta

TEATER

WEST SIDE STORY | Av Leonard Bernstein | Översättning Rikard Bergqvist | Regi Ronny Danielsson | Stockholms stadsteater | Speltid 2.40 t.

Som den logiska fortsättningen på 2011 års "Hair "räcker "West side story" på Stockholms stadsteater långt för att göra privatteatrarna avundsjuka.

Resurser nog för liveorkester och scenografi som inte är av papp, koreografi (Roger Lybeck) som inte är köpt (fast badkaret från Hair måste de ha återanvänt) - i Stockholm har man ingen Göteborgsopera som kan göra både opera och musikal med hyfsat feta resurser. Därmed har Stadsteatern hittat sin nisch.

Blott ett år efter göteborgarna gör man alltså Bernstein-Robbins-Laurents-Sondheims Romeo och Julia-inspirerade "West side story" i nyuppsättning. Det är inte den bästa tajmningen för en scen med nationella anspråk, särskilt om man som regissör Ronny Danielsson inte försöker göra något radikalt nytt av historien.

Men den avviker å andra sidan ganska mycket från Göteborgsoperans version. Dansarna är explosiva och eldiga. Fredrik Lycke gör en överraskande spexig och sprudlande tonårshormonell Tony, det är verklig kemi mellan honom och Sanna Gibbs Maria, LaGaylia Frazier gör en fantastisk "Somewhere" och i queera biroller glänser Albin Flinkas och Oscar Pierrou Lindén lite extra.

Varför blir det då ändå inte riktigt bra?

Därför att "West side story" ställer extrema krav på artister som kan allt: dans, sång, skådespeleri. De ska dessutom vara unga, se "rätt" ut, vara perfekt skolade och ändå ha street cred. Och även om Stadsteaterscenen vimlar av skickliga artister är det ingen i den här föreställningen som behärskar hela det registret. Sanna Gibbs är egentligen en perfekt Maria, men rösten bär inte riktigt på premiären. Karl Dyall som Bernardo är en fantastisk dans- och showman, men både han och 52-åriga Frazier som gör Anita är egentligen för gamla för sina roller.

Och någonstans börjar kanske problemen med musikalen själv. "West side storys" inre motsättning är att den gör äkthetsanspråk men i slutändan ändå alltid är uppmejkad teatershow.

Det är som att musikalen imploderar i sig själv varje gång varje gång den framförs, precis som publikens förhoppningar och önskningar om ett annat, lyckligare slut. Musiken strävar mot absolut enhet mellan det populära och konstmusikaliska, Maria och Tony drömmer om ett gränslöst liv. Men här kommer ingen att få sina drömmar uppfyllda. Varken de eller publiken.