För mycket av allt

Liten kille joxar med trasan i slummen utanför Brasilia.
Foto: Robert Ghement / Epa / TT

Anna Hellgren kämpar sig igenom Nivas tegelsten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Fotboll


Man vet att det vankas herrfotbollsmästerskap när Modernista släpper en tegelsten med texter av Sportbladets och Viasats Erik Niva. 2008, 2010 och nu inför VM i Brasilien 2014.


Inför VM i Sydafrika fokuserade Niva på fotbollens baksidor. Korruption, pengarnas oinskränkta makt, utnyttjandet av alla dem som inte når hela vägen fram till de största grytorna. I "Utväg: fotboll" förklarar han i förordet att han den här gången - läs de senaste åren, boken är en till synes oredigerad samling texter mellan 2010 och 2014 - valt att fokusera på sportens goda sidor. Spelarna som lyfter familjer och hela bostadsområden ur fattigdom. Klubbar som betyder allt för fattiga gruvarbetare.

Det integrationspolitiska värdet av Mesut Özil. Det är förklarligt. Man försvarar det man älskar. Jag älskar också fotboll. Men det ger en lätt surrealistisk känsla att läsa sida upp och sida ner om allt det goda parallellt med rapporterna om skövlade lokalsamhällen och skenande klassklyftor i Brasilien och ständiga korruptionsskandaler inom Fifa, även om det inte är författarens fel.


Erik Niva är en av Sveriges mest populära journalister. Längst bak i "Utväg: fotboll" har förlaget listat utmärkelserna från "Svenska fans" - 16 guldsköldar and counting.

Gällivaresonen har prenumererat på förstaplatserna i kategorierna "Årets krönikör", "Årets sportjournalist" och "Årets sportblogg" sedan 2009. Efter att ha börjat som expertkommentator på Viasat vann han den kategorin också.


Erik Niva.

Det är lätt att förstå varför. Niva har en extraordinärt knappologisk fotbollsskalle och en stabil penna, och läsarna köper dessutom hans böcker.

Ändå: jag räknar till över 1 600 inbundna Niva-sidor i bokyllan. Alla är texter som redan publicerats i Aftonbladet, många har jag - med stor behållning - redan läst. Men den berättarteknik som funkar fint i en kvällstidning blir inte automatiskt en god bok. Samtliga texter följer samma mall. En oväntad ingång, långsam fördjupning och så ett korthugget känsloslut ämnat att framkalla rysningar.


Alldeles för många texter är också av den typen av "dokument" som saknar källhänvisningar och uteslutande bygger på internationellt publicerad journalistik. En genre som är extra populär bland upplagesvettiga chefer.

När Niva väl är på plats, som i ovan nämnda Brasilien eller - sett till dagspolitiken det extra spännande - Donetsk, är det mycket bra. Både folkbildande och spännande.

Till stora herrmästerskap önskar jag mig således en riktig bok. En där Erik Niva tar lite risker, spränger sig ur formen och berättar något vi inte läst förut.

FAKTA

Sakprosa