Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

För friheten

Nyanlända. Martin Schibbye och Johan Persson kommer till Arlanda, efter 438 dagar i fångenskap. Foto: Henrik Montgomery / Scanpix

Med "438 dagar" har Johan Persson och Martin Schibbye skrivit en reportageklassiker.

Karin Olsson tjusas av den dynamiska duon och deras angelägna budskap.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

JOHAN PERSSON och MARTIN SCHIBBYE

"438 dagar: vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar"

Offside press, 363 s.

När den dåvarande Fib/Kulturfront-redaktören Martin Schibbye intervjuade Jan Guillou 2008, aktuell med terroristromanen "Fienden inom oss", skröt Guillou med att han är en av få författare i Sverige med erfarenhet av att sitta häktad. Recensenterna som kritiserade boken visste inte vad de snackade om, menade han, och angrep tidningen som han älskar att hata:

"Ge mig Expressens kulturredaktion och låt mig låsa in dem i ett år i var sin cell, låt mig förhöra dem om varenda litet mail de skickat de senaste tio åren, så ska jag få dem att erkänna att de är pedofiler." Schibbye förhöll sig skeptisk.

Jan Guillou. Foto: Foto: Jonas Ekströmer / Scanpix Denna gamla intervju, som finns att läsa på hans hemsida, känns nästan profetisk. Inte vad gäller min kulturredaktions påstådda feghet, men Schibbyes egen ståndaktighet skulle prövas hårt bara några år senare när han skenavrättades i Ogadens öken i syfte att få honom att erkänna terroristverksamhet.

Det gjorde han inte. Inte heller hans kollega, fotografen Johan Persson, som initierade reportageresan för att se konsekvenserna av Lundingruppens oljeprospektering med egna ögon. Att de vägrade överge sina journalistidentiteter blev en viktig anledning till att de orkade hantera över ett år som frihetsberövade.

 

I emotsedda "438 dagar" berättar de nu om livet som politiska fångar i Etiopien, och förordet skriver den redan nämnda Jan Guillou. All respekt för hans tid bakom galler, men i jämförelse med Kalityfängelset framstår vistelsen på Långholmen och Österåker som rena rama spahelgen.

Växelvis beskriver Schibbye och Persson det dramatiska skeendet, från den vådliga vandringen med ONLF-gerillan, till livet bakom murarna och spelet bakom frigivningen. Schibbye med flyhänta passager, inte sällan med litterära referenser. Persson med ett rakare tilltal, fullt av starka känslor och en ständig jakt på snus.

Tillsammans har de skapat en oupphörligt gripande skildring och som litterära figurer är de nästan skrattretande tacksamma. Schibbye den långe och renrakade; blond, diplomatisk och intellektuell. Hans längtan efter hustrun återges romantiskt och finkänsligt. Persson i sina mörka mustascher är hans raka motsats: ilsken och opolerad, och skriker under en glädjeyra att han kan känna smaken av fitta. Men ingen hemfaller åt stereotyper.

Johan må vara den mer råbarkade av de två, men väjer inte för att beskriva de mest utsatta stunderna. När de släpps ur isoleringen vill han inget hellre än att sova tätt intill Martin.

Dawit Isaak. Foto: Foto: Kalle Ahlsén

Redan under tiden i fängelset blev "Johan och Martin" - vilka andra journalister förutom Hagge Geigert har lyckats bli förnamn med svenska folket? - till något större än dem själva. De lämnade skrivbordet och tog stora risker för små pengar för att ägna sig åt journalistikens kärna: att ta reda på sådant vi inte vet. Det kan låta storvulet, men i tider när de kommersiella mediernas affärsmodeller kollapsar snabbare än en mellanchef hinner säga "sökoptimeringskonsult", blir Schibbye och Perssons berättelse balsam för även de mest cyniska journalistsjälar. Människorna i Ogaden fick inte sin historia berättad, men som dokument är "438 dagar" unikt.

I fängelset möter de journalister och oppositionella som omvärlden glömt eller aldrig orkat bry sig om. I ett toalettutrymme lyckas de tidigt etablera kontakt med politiska fångar. Korta brev lämnas i tändsticksaskar och schampoflaskor och blir Schibbye och Perssons "universitet" i hur diktaturen behandlar oliktänkande.

 

Det blev en lång läroprocess, inte minst på grund av deras eget fall. Ambassadören Jens Odlander bedömer inledningsvis att de ska släppas snabbt, men hoppet grusas gång på gång. Schibbye och Persson slits mellan valet att ligga lågt och lita på den tysta diplomatin, och att genom kontakterna på utsidan tala högt i medierna om hur de har behandlats. Något facit för hur man bör hantera ett sådant här fall blir det ändå inte. Det enda vi säkert vet är att de fick sitta i 14 månader, en skandalöst lång tid för två reportrar som åkt in illegalt i ett land för att bedriva journalistik.

Schibbye och Persson undviker att sätta något direkt betyg på de diplomatiska insatserna. Men talande är deras reaktion på en passage i Fredrik Gerttens sommarprat som de hade fått tillgång till i fängelset. Han påtalade att de inte var några äventyrare och att journalister måste ta sig in i stängda regioner.

 

Det var en tydlig passning till utrikesminister Carl Bildts famösa uttalande att UD avrått från resor till området: ett uttalande renons på insikt om journalistikens villkor och särskilt problematiskt med tanke på hans eget tidigare styrelseengagemang i Lundin Petrolium.

Det var då som Schibbye skickade ett mejl till sina gamla klasskamrater på Journalisthögskolan för att förklara varför de hade åkt till Ogaden.

Efter det som hände Schibbye och Persson, och det som i detta nu händer de inhemska journalisterna, är det nästan otänkbart att någon reporter skulle våga sig dit igen. Ogadenprovinsen lär förbli en vit fläck på Afrikas horn. Oljebolagen kan fortsätta att verka utan någon journalistisk granskning av hur det drabbar lokalbefolkningen. Inledningsvis citerar Schibbye Anders Ehnmark som en gång skrev att vi vet mycket om hur afrikaner dör, men inte så mycket om hur de lever. Den trenden håller i tillväxtens Afrika på att vända. Vi intresserar oss alltmer för de positiva sidorna av utvecklingen på denna komplicerade kontinent. Schibbye konstaterar dock torrt att det fortfarande finns mycket död att rapportera om.

 

Allt annat än att "438 dagar" blir en svensk reportageklassiker är otänkbart.

Chansen finns att inte bara mediefolket och den samhällsintresserade allmänheten kommer att läsa den, utan också den mer kräsna - manliga - publiken vars litterära baskost består av "Svensk maffia" och Zlatans självbiografi. Rebeller, biljakter och vänskap i fängelsemiljö ger hopp om en ovanligt stor läsekrets. Kanske kan det gynna en bredare medvetenhet om vikten av yttrandefrihet och dess sårbarhet.

Om en vecka inleder den svensk-eritreanske journalisten och trebarnspappan Dawit Isaak sitt tolfte år i fängelse. Jag önskar intensivt att jag också kommer att få läsa hans bok om tiden i helvetet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!