Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

För en författare är det livsfarligt att vilja bli älskad

En ung Stefan Lindberg. Foto: ULLA MONTAN / ULLA MONTAN
Stefan Lindberg. Foto: Marcus Ericsson/TT

Författaren Stefan Lindberg ger några råd till en yngre kollega. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

När jag var ung, som du, och precis hade debuterat hamnade jag och min flickvän på en fest där alla var författare (det var lite som i en Stefan Lindberg-novell) och när vi gick ut på takterrassen och rökte träffade vi en gubbe som sa att varenda bok han skrivit hade varit som att ”bestiga ett andligt berg”. Vi skrattade åt honom på vägen hem, tyckte han var fånig, sparkade en snöboll mellan oss och kysstes vid Slussen. Men jag skrattar inte längre åt det där han sa. Och jag är inte längre ung. Så ta de här råden för vad de är, men de är till dig, i början av din bana. Jag har passerat mitten för länge sen och bryr mig inte om det jag säger låter förnumstigt.

Uppdraget

De flesta i den här världen pratar om vilket kakel de ska ha till sitt kök och älskar Sollér och sommaren, de blandar ihop samhället och verkligheten och lägger upp skiten på Insta som om vi redan var i Paradiset. Det är vi inte. All sann konst måste vara en protest mot verkligheten. Den riktiga litteraturen ska, med David Foster Wallaces ord, disturb the comfortable and comfort the disturbed. Uppdraget är inget mindre än det.

Kolleger

Det finns så många – speciellt i början, där du befinner dig – som vill dunka rygg och ha in dig i sina kotterier, som säger att du måste välja mellan Selma Lagerlöf och Djuna Barnes, Nathalie Sarraute och Göran Tunström. Men du måste ingenting, förutom att skriva som just du skriver, tänka som just du tänker. Umgås gärna med dem ett tag men gå därifrån när du tröttnat. Och låt inte din äregirighet börja smekas när andra som skriver inte kan skriva. Du har ingen aning om hur det där är. Det är en plåga som du måste våga möta (vi kom ju överens om att du ville bli en riktig författare och inte bara en kulturpersonlighet med ordbehandlare) och vem vet vad de krampande just nu håller på med. Om tio år, eller 15, kommer de kanske att publicera det som vi andra var för fega eller högfärdiga för att våga ge oss på. Då kommer det att drabba oss som ett knytnävsslag mot en käke.

Läsaren

Det du skriver är inte ditt. Din text ska lämna dig som ett barn som växer upp, stänger skolgrinden och går ut till en egen verklighet. Och glöm inte att det är läsaren som är sadisten, hen håller piskan, och kommer gäspande att lägga undan din roman så fort kontakten glappar. När läsaren läser är det i vår mun som gagballen sitter.

Alkohol och droger

Det farliga med alkoholen är inte dess skadeverkningar utan dess positiva effekter. Den ger dig idéer och återförtollar, du kan inte skriva på den (det här vet du redan) men bakrusen, som blir mer hanterliga med åren, framkallar spöken som säger vart du ska. För denna författarnas, de försmådda hemmafruarnas och sjöfararnas drog kommer att lösa din tanke när den fjättrats, så var försiktig med den, men underskatta inte vad berusningen kan göra med din tanke. Vad gäller andra droger (jag ser ju hur mycket din generation håller på med sånt där) har jag inte så mycket på fötterna. Jag har sett att det som är skrivet på tjack åldras fult, som mjöl uthällt på ett bord, som bara ligger där för att ett barn ska blåsa i väg det. 

Bok två och tre

Din andra bok ska du bara göra klart. Skriv den bara. Ge ut vad skit som helst, lura förlaget, muta dem eller ligg med någon, för det är med bok tre allting börjar. Och det är då det börjar bli svårt på riktigt, det är nu den som är du och texterna du läst måste skapa ett nytt tredje: en golem om så är. Och se till att snabbt tvätta av dig slickeriet från kritikerberöm och ryggdunkare. Och låt det inte bli som för mig, som tröttnade på skiten och bestämde mig för att sluta helt och hållet, jag var trettio då, bara några år äldre än du är nu. 

Plötsligt ville jag inte längre, jag ville ta på världen med handen som skriver det här, älska utan förmedling och bli den där läraren i Trollhättan som mamma alltid velat att jag skulle bli, ha en sextiotalsvilla med fru och barn i södra förorterna och söndagar med motionsslinga och poulet de camargue. Jag tänkte verkligen sluta, jag lovar! Men så fick jag en idé, en sista bara. Och den fick alla drömmar om Trollhättan och villor och fruar att för alltid förtäras i eld. Och efter det har aldrig frågat mig vad jag gör på den här jorden. Jag berättar för andra. Det ska du också göra.

Recensioner

Läs kritiken men tro inte att den har något avgörande att säga om det du skapat. Den är inte skriven för dig, den är konsumentupplysning, skapad av personer som har en vecka på sig och som får skicka en faktura på några tusen. Kritiken får aldrig bli dina texters hem, det är den som hyr in sig hos dig, och det är den som ligger i kattlådan på måndag efter recensionsdatum. Och viktigt! Minns att du aldrig glömmer negativa omdömen. Har man 22 bra tänder och en dålig är det till den dåliga tungan söker sig. Det går inte att glömma Marie Lundströms ”med ett fult bokomslag och ett alldagligt namn debuterar Stefan Lindberg”, jag förstår inte ens vad hon menade, men sentensen är omöjlig att sudda ut. 

Resten av radiorecensionen, som var starkt positiv, har jag däremot glömt. Och så ska det vara. För det är de goda recensionerna som är farliga, de snickrar på din självrättfärdighet, du börjar syssla med fel saker, fel vänner och fel dygnsrytm och får dig att glömma att när vi lyckas skriva är det med hjälp av vår mörka, inre tvilling (som jag har för mig att Margaret Atwood uttrycker det) och inte med det där snygga fejset i spegeln som alla, över en natt, börjat älska.

Kärleken

Vi vill bli älskade. Särskilt du, det är livsfarligt. Du kommer inte att klara av att bli älskad, du har redan fastnat framför de beundrande blickarna på försommarens rökbalkonger, men du ska veta att de där blickarna kommer och går med försomrarna. Så spara minnet av dem till den dag då du skriver skit och pressens och förlagens fingrar dras ifrån dig, de enda som ringer är Tidningen Älvsborgs Län (som vill fråga om du gillar att grilla) och du tvingas tjata dig till en krönikeplats i obskyr fackpress. Och dröm inte om Sommar i P1 och sånt, du skulle bara fucka upp, eller en egen monter på Frankfurtmässan och en stor lägenhet med lite möbler och mycket konst. 

Älska människorna i stället. Särskilt dem du inte borde, de lite skadade som gör slut på sms och tycker att de är världens skönaste typer: sådant blir bra material. Men låt kärleken vara allt, låt verkligheten gå före. Om du måste skriva om förälskelse men har glömt hur det var: dumpa din kille och förälska dig igen.

Övrigt, till sist

Res mycket. Slösa. Lämna ditt gäng, du behöver dem inte. Skriv gärna om dem men inte för dem. Och vet att klä dig och ta det dyraste varje gång du blir bjuden. Det är dina pengar. Det är du som putsar på förlagets varumärke och räddar dem från att enbart ge ut böcker om björnjakt och sex. Och fotbollsspelare. Du sätter skvadroner av människor i arbete och är en närande och inget annat. Och följ inte de här råden, du ser hur det gick för mig. Jag har inte lärt någonting. Jag vet ju inte ens hur man lever. Men när jag träffar en person i ett gathörn om natten behöver jag bara byta ett par ord för att märka om den personen bär smittan, har förlorat sig till dikten, eller bara är en kulturpersonlighet med ordbehandlare. Och du bär på smittan, jag vet det, för jag ser din hemlighet. 

Det var nog allt. Eller nej förresten, en sak till. Lär dig att slarva, allt blir så exakt när man gör det. Och ta inte ansvar för dina texter, de ska tala med egen röst. Tro på din tilltalade och låt professorerna utreda. De har betalt. Ställ hushållsvågen på bordet och låt verkligheten väga sig själv. 

 

Av Stefan Lindberg

 

Stefan Lindberg är författare. Han var senast aktuell med ”Nätterna på Mon Chéri”. Våren 2020 utkommer romanen ”Splendor”.