Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Folkteaterns starka trestegsraket

Based on a true story.
Foto: Mats Bäcker

Världen brinner. Askan faller från himlen, människorna dansar, clownen försöker förtvivlat roa sin publik och plötsligt dyker till och med Jesus upp.

Det är näst intill apokalyptisk stämning på scen under vad som passande nog utgör sista akten, eller egentligen den tredje och avslutande pjäsen, i Folkteaterns trilogi "Sanning c/o Folkteatern".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Frida Röhl tillträder som konstnärlig ledare och har uppenbarligen inte för avsikt att låta det hela gå obemärkt förbi. Man har talat med människor i hela Göteborg och har med dessa samtal som ledning satt upp tre på varandra följande föreställningar.

Det hela börjar avskalat med pjäsen "Variation". En scenografi bestående av några skolstolar. En ensam man, K, ställs mot en ensemble som ömsom utgör en siande kör av röster och ömsom tar gestalt som de olika människor han möter i sin resa mot sammanbrottet.

Enligt dramatikern Kristian Hallberg är det en pjäs om vithet och tystnad, men den lyser klarast som relationsdrama. K är porträtterad med så ursinnig frustration av Sanna Hultman att jag kallsvettas.

K är en moralistisk vegetarian, aktiv antirasist och skulle aldrig säga dagis om förskolan. "Rashid äter inte kött för att han är muslim" förklarar han pedagogiskt för sin son, utan att höra när sonen förbryllat påpekar att Rashid och hans föräldrar också är vegetarianer.

Med del två, "Möjligtvis har det inträffat en incident", flyttas fokus till frågan om ändamålet helgar medlen. Tre parallella monologer och en dialog skildrar en handling från helt olika håll:

Revolutionären som själv gått varvet runt och blivit en diktator av den sort hon en gång störtade. Studenten som ensam stoppar en karavan av stridsvagnar på Himmelska fridens torg. Och mannen som får antas vara en tunt maskerad Breivik. Det är näst intill musikaliskt trots att detta är den enda av de tre pjäserna som saknar soundtrack. Rösterna slingrar sig om varandra i en elegant, talad koreografi. Och väcker frågor. Lyckligtvis levereras inga enkla svar.

Ensemblens entusiasm går inte att ta miste på under någon av föreställningarna och i pjäs tre, "Not based on a true story", går den all in. I en redovisande massinsats baserad på citat från tillfrågade göteborgare läser de upp intervjuobjektens önskningar - "inte så tillgjorda skådespelare", "något om kärlek", "varför inte en pjäs om trängselskatten?" och varvar med pantomim, buskis, och specialkomponerad musik av Amina Hocine.

Det är inte tråkigt för en sekund, men jag är inte riktigt säker på vad de vill säga. Att folk tänker olika saker om teater? Att det visst är kul med dialekthumor? Jag väljer att låta Hocines och Jonas Sjöqvists lågmälda duettversion av "Die Mauer" överrösta alla pajaskonster och går ut med den ringande i öronen.


Kajsa Bergström