Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Duraid Al-Khamisi i ilsken folkbildarbok

<p>Duraid Al-Khamisi.</p>Foto: Sofia Runarsdotter
"Regnet luktar inte här".

Sven Olov Karlsson gillar Duraid Al-Khamisis högaktuella flyktingbok: "Regnet luktar inte här".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Författaren Teju Cole säger sig vara tacksam över sitt stoffrika nigerianska ursprung, i stället för att vara vit medelklass och bara ha tynande äktenskap i knäpptysta villor att skriva om. Så känner nog även Duraid Al-Khamisi som debuterar med den hyperaktuella multiboken "Regnet luktar inte här". En självbiografisk familjekrönika med doft och färg från både Stockholms förortskravaller och Bagdads bättre hem, och debattskrift mot den rasism som antingen beröms eller bekämpas på nästan varenda svensk hemsida.

Det börjar 1994. Duraid är åtta år. Att familjen har fem söner och är både burgen och duktig hjälper inte när ännu ett krig slår sönder Irak.

De når Sverige som båtflyktingar. Det nya landet tar emot dem - och ändå inte. Genast, och samtidigt aldrig. Föräldrarna får inga jobb, inga svenska vänner, endast fattigt förortsliv. De försjunker permanent i sorg. Sönerna kämpar mot svenskarnas ännu oorganiserade vardagsrasism, mot våldet och gliringarna.

 

Pojken Duraid växer snabbt. Men ännu snabbare gror ilskan över nordbornas urdumma avsky, rädsla och skepsis. Bara två spår framåt verkar finnas: leva svartskallemyten och bli en buse - eller transformera sig till en duktig invandrare, det vill säga undergiven. Stoltheten säger att det senare är omöjligt.

Men efter ett sista gängslagsmål öppnar sig hans blåslagna knytnävar över tangentbordet. Genom studier och skrivande lyckas han etablera sig i ett av den vita medelklassens mer otillgängliga reservat: journalistyrket.

 

Prosan är arg, effektiv, ivrig, insatt. Al-Khamisi är en reporter i hästväg, med en fot i invandrar-Sverige och den andra i Mellanöstern, som en ny Esref Okumus eller Samir Abu Eid. En folkbildare av det mest behövda slaget, en som vänder segregationen ut och in.

Men trots allt journalistiskt patos i " Regnet luktar inte här" hoppas jag mest att Duraid Al-Khamisi ska skriva romaner. Genom scenerna - om hans ödmjuka, tappra föräldrar, eller om pappas guldsmedsverkstad på Shareh al-Nahar, Flodens väg - flyter en skönlitterär källåder.

 

Följ Expressen Litteratur och Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.