Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Flygräddare:
Unga Klara

På en skör röd tråd.Foto: Sara P Bergström

Margareta Sörenson tar en vådlig tur på Unga Klara.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Teater

FLYGRÄDDARE | Av Ann-Sofie Bárány | Regi Suzanne Osten | Unga Klara, Stockholm | Ålder 6+

Riktigt vad jag varit med om vet jag nog inte. Och det var fint att jag fick ett säkerhetsbälte, med det kunde dessvärre inte fästas i bänken där jag satt. Följaktligen har jag tumlat tyngdlös i luftlagren i allåldersföreställningen Flygräddare. Som handlar om barn som pendlar mellan skilda föräldrar.

Eller som rättare sagt bland annat handlar om barn som pendlar mellan skilda föräldrar, som i sin tur som pendlar mellan att vara överbeskyddande och övergivande. Uppsättningen går ut hårt med ömsom Bollywood, ömsom teve och spelestetik. Vi bordar alla ett flygplan, besättningen är odrägligt vänligt bossig och barnen som flyger utan vuxen medföljande, tas om hand. Men tyvärr, planet hamnar i en solstorm. Man hamnar i en fantasivärld. Man hamnar i ett paradis som är en djungel där en noshörningsunge nästan går under, för att tjuvjägare har huggit av hans mammas bete.

 

Med Maria Johansson i spetsen sjungs här wagnerartad europop i snabba kast.

Crossdressing, masker, förvandlingar och extra allt; tråden med barnen som har skilda föräldrar löper för Unga Klaras del tillbaka till Medeas barn och 1970-talet. Suzanne Osten var – och är – en pionjär på teater som ventilerar väsentliga problem för barn-publiken i en avancerad konstnärlig form. Psykologiska perspektiv varvas med frågan om vem man är, samtidigt som människans kultur och tradition av omhändertagande lindas runt omkring till en vackert humanistisk hymn.

 

Det är fantastiskt och omtumlande, med lika otippade svängar och övergångar som en lek kan ta sig om alla inblandade är inspirerade. Jag kommer på mig med att önska att jag var ett skärpt litet barn med mindre fyrkantiga referensramar än de jag faktiskt har.

Den röda tråden är stundtals så tunn att den nästan går av, och bågen från de två barnen med skylt om halsen till noshörningsungen låter sig inte förstås med något vanligt gammalt förstånd.

Men kanske med de känselspröt som växer bort med åren.