Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fler borde vara som Hanif Bali

Efter angreppen på Carl Bildt petas riksdagsledamoten Hanif Bali (M) från sina uppdrag som suppleant i riksdagens EU-nämnd och arbetsmarknadsutskott.
Hanif Bali. Foto: ANNA-KARIN NILSSON
Victor Malm. Foto: Izabelle Nordfjell

Hanif Bali är en av få levande och tänkande människor i den samtida politiken. 

Victor Malm försvarar Moderaternas Twitter-riddare.   

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. När en yngre släkting fick höra att Hanif Bali följer mig på Twitter blev hon både häpen och imponerad. Och även om jag skäms lite för att erkänna det gjorde hennes uppspärrade ögon att jag kände mig… jag vet inte, långt viktigare än jag är. Reaktionen var förstås också talande – fråga vemsomhelst under trettio, som vuxit upp på internet. Bland oss är Bali förmodligen den största – och mest populära – politikern med rejäl marginal. 

Av ganska goda anledningar. Han är intelligent, mer verbal och rörlig i skallen än en majoritet av sina riksdagskolleger – tillsammans. Jag hade aldrig, som Moderaterna nu gör, fråntagit honom sina riksdagsuppgifter. Jag hade gett honom fler. Väljarlockande påfågelspiruetter på Twitter är slöseri med uppenbar begåvning. Jag hade använt honom för att bedriva effektiv borgerlig politik. Gjort honom till något slags talesperson, låtit honom få reellt inflytande i frågor som han så uppenbart har ett brinnande engagemang för. 

Ja, Hanif Bali går över gränsen ibland. Långt över den

I stället väljer partiet som gör anspråk på att vara statsbärande att fimpa en av sina största tillgångar – och riskerar därmed alienera en eller två generationer unga väljare. Plus dem som inte besväras av hans ton. Som kan ta ett bett och bita tillbaks. Som inte tror att diskussioner blir godare och bättre bara för att de följer den samtida politikens mjäkiga dekorum. Som vet vad Streitkultur är, även om de inte kan ordet. 

Ja, Hanif Bali går över gränsen ibland. Långt över den. Och ja, Balis hållning mot islam är befängd och att uppmana till ”social intolerans” mot religiösa uttryck är genomruttet och nej, jag delar inte hans uppfattningar. Men skulle vi ranka hans tillmälen efter vidrig- och/eller nedrighetsgrad kommer epitetet – ”Erdoganist” – han gav Moderaternas silverrygg Carl Bildt väldigt långt ner på listan, varför partiets blodstörtning till reaktion ser en aning patetisk ut. 

Jag vet inte hur ofta jag säger ”syltrygg” när jag tittar på fotboll, men ofta

Ulf Kristersson ställer in alla sina åtaganden för att ta lelle Hanif i örat, man får för fan inte kritisera byäldsten! Herregud. Resten av kommentarerna var ju dessutom vanlig, rimlig kritik, fast uttryckt på Balis sätt – hårt och rått, kanske elakt, men helt öppna för invändningar. 

Det vill säga, det sätt som har gjort honom älskad. Och hatad. Som har gjort det möjligt för honom att som ingen annan politiker eller opinionsbildare bryta rakt igenom det menlösa bruset, etablera ett eget idiom (jag vet inte hur ofta jag säger ”syltrygg” när jag tittar på fotboll, men ofta) och en egen politisk estetik. Den har jag stora problem med: Bali är knappast rasist, men han vet att använda rasismens dialekt och bildsättning för att driva hem sin poäng. Vidrigt? Ja. För det funkar. Men det säger mer om oss än om honom. 

Han för sammanhängande och stringenta resonemang

Bali ger förmodligen blanka fan i min omtanke, men den som inbillar sig att hans sätt att driva opinion kommer utan kostnader är korkad. Han hotas. Hans familj hotas, trakasseras, ja nyligen skars däcken på hans bil upp medan han var på semester – kanske är det svårt för människor som inte lever i eller i närheten av offentligheten att förstå, men sånt tar på en. Hårt. Och människor som försätts eller försätter sig i en sådan situation svarar på ett av två sätt. Backar undan, eller går på offensiv. Att han har valt den senare, svårare vägen hedrar honom. 

Han för sammanhängande och stringenta resonemang, han går att diskutera med, gömmer sig inte bakom tomma soundbites, är uppenbarligen oslug och otaktisk, spelar med öppna kort, men ger dig gärna en smäll. 

Det senare är vi ovana vid, när partiledare visar tänderna i Agenda-debatter låter det ju så meningslöst elevrådstöntigt, ofarligt, men Bali träffar ofta hårt. 

Han anser att vissa saker är sanna och säger det. Det är bra. Det är sunt. Jag önskar att hans meningsmotståndare gjorde likadant, i stället för att justera sig efter den tysta konservatismen: det passande, det snälla och artiga, som bara bevarar det som redan är. 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.