Fläskdebatten

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Olyckliga omständigheter gjorde att jag hamnade på ett av Silja Lines flytande nöjespalats härförleden. I fartygets väldiga mage samsas det bästa – eller sämsta – av det som eventuellt kan kallas civilisation. Här kan de flesta mänskliga behov, ja rentav begär, tillfredställas. Shopping, sprit, sex, sömn och abnorma mängder mat: alla de mänskliga behoven, de fundamentala liksom de konstruerade tillgodoses för den som inte är alltför kräsen.
Som ressällskap hade jag Dagens Nyheters kulturdel och dess överstepräst Nina Björk talade till mig. Hennes predikan (DN 14/6) om skillnaden mellan begär och behov kändes ytterst lämplig i den sjaskiga miljö jag befann mig i, omgärdad av feta människor i illasittande kläder, människor som av allt att döma styrdes av sina allra lägsta begär, människor som fortsatte att äta långt efter det att de var mätta, människor som för länge sedan fått sina grundläggande behov av mat och vatten tillfredställda men ändå – ändå! – fyllde tallriken till bredden en gång till.
En av de första sakerna jag lärde mig när jag i början av 90-talet arbetade som stewardess (hyttstäderska på ren svenska) var hur man rensar handfat från spyor. Alla dessa av spyor igenkorkade handfat på diverse kryssningsfartyg ger Nina Björk rätt i två av sina explicita påståenden i den docerande essän ”Tvånget att begära”: Människor begär det de inte behöver (i handfatsfallet för mycket mat och sprit) och när du tillfredsställer ditt begär är det inte privat – det får konsekvenser för andra (hyttstäderskan). Mängden spyor, på fel plats dessutom, ger henne rätt i det hon inte säger men som hela tiden finns där mellan raderna: människorna förstår inte vad som är bra för dem.

När det konsumtionskritiska kotteriet hävdar sin rätt att kritisera så är det en viss typ av konsumtion det handlar om. Det är handväskor, soffbord och märkeskläder.
Samtidigt finns det en annan, vardagligare konsumtion som få vågar beröra, nämligen maten vi stoppar i oss. Jo – det skall vara eko, krav, helst inte kött. Men vem tar bladet från munnen och säger som det är – att de överviktiga är vandrande miljökatastrofer? Vem talar om mängden? De feta människorna som trängs kring smörgåsbordet konsumerar i genomsnitt 18 procent mer kalorier än normalviktiga, vilket bidrar både till livsmedelskrisen i världen och till klimatförändringen.
Det går bra att hetsa mot det vackra folket som köper Hermèsväskor – men de mindre vackra som lägger sina slantar på tyska chips och storpack importerad pizza, som göder sina barn med sockrade frukostflingor och läsk, angår inte deras begär mig?
Enligt en studie från London school of hygiene and tropical medicine publicerad i medicintidskriften The Lancet den 16 maj i år är den ökade övervikten ett hot mot klimatet. De överviktigas aptit gör att efterfrågan på mat ökar, vilket leder till både ökad jordbruksproduktion och mer mattransporter. Detta leder i sin tur till att oljeanvändningen ökar och att priset på olja går upp.
Vidare använder feta människor i högre utsträckning än normalviktiga bil, buss och andra transporter, vilket leder till större utsläpp av växthusgaser. Egentligen ett ganska självklart resonemang – tjocka människor äter mer och rör sig mindre. Det är därför de är tjocka, eller hur. Det behöver man inte vara någon Einstein (eller som forskarna bakom den här rapporten heter, Phil Edwards och Ian Roberts) för att förstå. Naturligtvis påverkar dessa individuella livsstilsval kollektivet: ju oftare och ju mer vi fyller magen och bensintanken till bredden desto sämre för oss alla.
I tisdags kunde vi läsa att nästan var femte kvinna i Örebro lider av sjuklig fetma. Här finns alltså att göra inte bara för Viktväktarna utan även för en alert miljöorganisation. Carl Jan Granqvist, professor i Grythyttan kommenterar siffrorna i Expressen och menar att fetma är en klassfråga. Örebro präglas av arbetarklass och hög arbetslöshet och fetma är ett uttryck för dålig ekonomi.
Mängder av sociologiska och etnologiska studier ger Carl Jan rätt: det finns ett starkt samband mellan övervikt och klass. Dålig ekonomi och låg status ger sämre matvanor med övervikt som följd. Därför är det känsligt att kritisera feta människor och deras glupande aptit (stackarna, nåt roligt ska de väl ändå få ha?). Därför är det lättare att hacka på den där symboliska väskan om och om igen. Sparka uppåt applåderas alltid.
Men om det inte bara handlar om applåder, om det faktiskt handlar om en genuin oro, kanske det är nödvändigt att sparka också i det feta, slappa, ömkliga hullet? Även om det är äckligt.

Ann Heberlein
kulturen@expressen.se

Ann Heberlein är författare, teologie doktor och ny skribent i Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!