Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Flashar från förr

Traditionella medier vill upphöja Flashback till förebildlig journalistik. 

Karin Olsson undrar vart respekten för yrkesrollen har tagit vägen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DN:s mediekrönikör Catia Hultquist tycker att Expressen Kultur saknat fingertoppskänsla som "hånat" Flashback. Vi har inte fattat att Flashback nu tagit det "slutgiltiga klivet in i finsalongerna", menar hon (5/12).

 Tack och lov för att man jobbar på Expressen, och inte i finsalongerna. Här finns det ännu kvar en yrkesheder som gör att man inte måste kasta sig om halsen på Flashback, så fort det anses comme il faut att göra det.

 Det var Jesper Högström som häromveckan skrev en parodi på det kända nätforumet, genom att låta några fiktiva flashbackare försöka lösa mysteriet med den bebådade jungfru Maria (Expressen 25/11).

 En svår nöt att knäcka, även för hundratals så kallade crowdsourcare, med oceaner av tid att snacka runt och söka fakta.

 Texten var en kommentar till det nya journalistpris som Sveriges Radio nyligen delade ut till kollektivet på Flashback, som upptäckte naturfotografen Terje Hellesøs förfalskningar. Det var ett bra avslöjande som växte fram genom att många människor bidrog med sitt engagemang och nördiga kunskaper om foto och lodjur.


Men den frispråkiga och gränslösa tonen som råder i alla sajtens forum präglade delvis även denna tråd: "Sög denne naturfotograf din fanboy-kuk eller vad är problemet? Man ser ju med röven att bilderna är fejk."

 På Flashback spelar det ingen roll hur och när man säger något, så länge det är sant.

 Nog för att det på många håll just nu råder en deprimerad stämning kring mediernas framtid, främst vad gäller pressen.

 Men var finns respekten för den egna yrkesrollen när man måste upphöja crowdsourcing till journalistik? Flashbacks tråd om våldtäkterna i Bjästa föreslogs också tidigare i år till Guldspaden.

 Man kan dra fram ny information - det har tipsare och visselblåsare gjort i alla tider - utan att det förtjänar epitetet journalistik.

 En reporter måste förhålla sig till en utgivare och ett etiskt ramverk under ständig debatt och förändring.

 På Flashback är redaktörskap snarast ett fult ord. "Tagelberg" på forumet säger det bäst: "...själva utmärkelsen är lite konstig från början. Flashback är ju inte en journalistisk produkt utan ett diskussions-forum mellan anonyma signaturer. En insändarsida i realtid. Att sedan tidningarna i dag presterar sämre än anonyma nötter på nätet i en del fall är nog snarare tidningarnas problem än Flashbacks ..."


Det är ironiskt att det är just Sveriges Radio, med skyhöga förtroendesiffror och en restriktiv policy för namngivning, som dubbar Flashbacktrådar till journalistiska mästerverk.

 I år dominerade man Stora journalistpriset och tog hem tre av fyra kategorier. Cecilia Uddén vann det kanske finaste priset av dem alla, Lukas Bonniers. Spekulationerna kring vem som får det nästa år har redan börjat. Nu "måste" det väl ändå bli någon som verkar på en tidning?

 Med tanke på finsalongernas nya faiblesse har jag ett annat förslag. Flashback-moderatorn Jan Böhme berättade nyligen på ett seminarium som Sveriges Radio ordnade, om forumets "historiskt sett bästa grävare". En person med "allvarlig panikångest som aldrig kommer utanför dörren", men som ständigt letar fram nya uppgifter om kriminalfall.

 Frågan är bara hur många gånger denna ihärdiga privat-spanare kontaktat chockade anhöriga och frågat om de vill att offrets namn ska publiceras? Hur ofta har han eller hon låtit en utgivare brottas med vilka uppgifter som det är rimligt att sprida till en större krets?

 Det brukade vara sådant som definierade en journalist.