Idén må ha sett ut som rena självmordsprojektet på papperet – yxmord på pantlånerskor för sjuåringar, kom igen! – men resultatet har fått såväl kritik som publik att gå upp i brygga av pur upphetsning.
Regissören, dramatikern och skådespelaren Mattias Andersson har varit konstnärlig ledare för Backa Teater i Göteborg i ett och ett halvt år. Ändå tar det nästan fem minuter i samtalstid innan han kan redovisa sina visioner för Backa.
Det beror inte på att 38-årige Andersson saknar sådana – tvärtom – utan på att han, till synes intuitivt, är mycket metodisk i sina svar.
Först bemöter han själva intervjufrågan, resonerar sedan en liten stund kring diverse faktorer som spelar in, såsom erfarenheter av att regissera på institution kontra Backa, för att sedan leverera ett slags kontenta.
– På Backa ska det finnas ett lite längre tänk, där vi arbetar fram och använder oss av gemensamma referenspunkter och där vi kan gå in i långa processer. Lite som ett rockband som utvecklar ett unikt sound. Och där vi inte ägnar oss åt tråkig pedagogisk teater, utan bjuder på uppriktiga emotionella upplevelser.
Såväl rockbandsliknelsen som betoningen av den känslomässiga upplevelsen är avslöjande för Anderssons teaterspråk.
Som dramatiker har han visserligen ofta tagit sig an rätt tunga ämnen – alienation och kontaktlöshet i K+M+L+R, en desillusionerad arbetarklass i Före detta och Utanför mitt fönster, identitetsskapande i förra årets rosade The mental states of Gothenburg – men som regissör av sina egna texter väger han påfallande ofta upp det komplexa stoffet med en dynamisk och lättillgänglig, för att inte säga slick, form.
Nu senast i den fenomenala föreställningstriptyken Brott och straff, tre nyskrivna pjäser som i tur och ordning fått åldersgränserna 7, 11 och 15 år och där han själv, som konstnärlig ledare, står för konceptidén men också för bearbetning och regi av titelföreställningen.
– Framgången med Brott och straff är ett bevis på att mycket tid faktiskt gör teatern bättre, säger Mattias Andersson.
– Förarbetet till uppsättningen var otroligt omfattande och vi har jobbat i ett år med det här.
För i väntan på att Backa teaters nya lokaler på kontorsparadiset Lindholmen skulle stå klara påbörjade ensemblen ett intensivt, nära nog grävande journalistiskt, researcharbete inför repetitionsstarten, för att hitta beröringspunkter i samtiden med tematiken i Dostojevskijs verk.
Andersson och skådespelarna åkte bland annat runt på skolor och ungdomsgårdar i Göteborg och samtalade med kids om de centrala frågorna i Dostojevskijs klassiker: vad är egentligen ett brott? Vad är ett straff? Kan man verkligen förlåta allt? Och de resonerade själva kring förhållningssätten genom att arbeta om uppmärksammade brottsfall till monologer som man sedan spelade för skolpublik.
– Det här är ju existentiella frågor som vi på scenen själva tampas med och som inte fick bli enkla på scen. Dostojevskij driver ju inte en tes, utan prövar flera olika. Brott och straff är polyfon där stämmor från olika klasser, religioner och världsåskådningar krockar och sammanflätas med varandra och där alla representanter ur de olika kategorierna talar övertygande för sin egen sak.
Men med det ambitiösa tilltalet, finns det inte en risk att man talar över huvudet på en så pass ung publik?
– Jag vill inte reducera min publik. Alla har det existentiella djupet. Många av dem vi spelar för lever längst bort från makten och har därför också många gånger förstahandserfarenhet av accelererande våldsspiraler med hämnd som drivkraft i till exempel krig. Eller av att vända sig till Gud för att få svar på meningen med livets extrema orättvisor. Det som Dostojevskij skriver om.
Det existentiella djupet i alla människor och maktlösheten hos befolkningen i samhällets utkant löper, för övrigt, som en röd tråd också i Mattias Anderssons egen dramatiska produktion.
En yrkesbana han påbörjade i och med uppsättningen av sin egen text Och utanför ligger havet på Teaterhögskolan i Göteborg i början på 90-talet.
– En viss samhällelig och politiska dimension har ju också alltid funnits i mina pjäser, även om jag inte vet vilken politisk tes jag egentligen driver. Jag skriver nog mest om människor och miljöer som jag mött eller själv växt upp i. Jag har till exempel alltid haft en otroligt stark känsla av att befinna mig ute i periferin, långt från maktens centrum, och utan ett fungerande språk, vilket ju är en paradox med tanke på den position jag själv nu har.
Det är en upplevelse som möjligen förklarar de metodiska och mångordiga svaren på intervjufrågorna. Men också det självironiska leendet åt påpekandet att han, under sin första tid som Backas konstnärlige ledare och under Brott och straff-projektet, ändå oavbrutet befunnit sig i teaterns absoluta fokus.
– Nästa höst blir det tvärtom. Då ska två andra starka regissörer få utrymmet på Backa i stället.
Själv ska han skriva, inspirerad att hitta nya dramatiska uttryck som han blivit efter att ha tampats med Dostojevskij i över ett år.
– Det är svårt att gå tillbaka till skrivandet när man inser hur många olika levels Dostojevskij kommunicerar på. Man får helt enkelt skärpa sig lite, ha ha. Så nu funderar jag på att skriva något extremt privat. Något extremt, nästan generande, privat.
Tidigare pristagare
1987: Tomas von Brömssen. 1988: Staffan Göthe. 1989: Charles Koroly. 1990: Peter Oskarson och Allan Edwall. 1991: Eva Bergman. 1992: Lars Norén. 1993: Hilda Hellwig. 1994: Staffan Westerberg. 1995: Erland Josephson. 1996: Bente Lykke Møller. 1997: Jasenko Selimovic. 1998: Ensemblen i Lars Noréns Personkrets 3:1. 1999: Mats Ek. 2000: Teater Giljotin. 2001: Birgitta Englin. 2002: Suzanne Osten. 2003: Ingvar Hirdwall. 2004: Ingela Olsson. 2005: Moment: teater. 2006: Farnaz Arbabi.