Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Fint flum när Gandhi gästar Folkoperan

Akrobatiskt värre på Folkoperan. Foto: Foto Markus Gårder / KLIPPGATAN 18 116 35 STOCKHOLM MARKUS@MARKUSGARDER

Operan "Satyagraha" tolkas genom nycirkusens akrobatik på Folkoperan.

Hanna Höglund ser en vacker och inbjudande meditation över Mahatma Gandhi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

OPERA

Sataygraha
Av Philip Glass

Regi och scenografi Tilde Björfors

Musikalisk ledning Matthew Wood

Folkoperan

Speltid 2.5 t.

En opera om Mahatma Gandhi där Gandhi knappt är med? Det ska till en minimalistisk tonsättare för att det ska ske.

1979 när "Satyagraha" skrevs som en meditation över Gandhis filosofiska och människorättsliga uppvaknande i det segregerade Sydafrika, ville kompositören Philip Glass i dåvarande amerikansk konstnärlig anda förflytta fokus från både Kompositören med stort K och "hjälten" i huvudrollen till den kollektiva upplevelsen. Ja, transen.

Flummigt? Nej, inte om det hamnar i rätt händer. Och när Folkoperan nu sätter upp verket för första gången i Sverige gör man det i samarbete med Cirkus Cirkör och regissören Tilde Björfors. In alltså med akrobater, nycirkuskonstnärer, slaka linor och gigantiska garnnystan på scenen där Gandhi och hans följares sökande efter balans i alltet blir till bokstavliga balansakter i luften.

Operan möter nycirkusen

Björfors stickningsföreställning "Knitting Peace" får här sin naturliga fortsättning när fokus läggs på Gandhis förkärlek för handens arbete, att bruka jorden och tillverka sitt eget tyg i gemenskap och icke-våld. Att verket däremot inte tar upp sådant som Ghandis problematiska inställning till den ursprungliga svarta sydafrikanska befolkningen är en synd. Det hade kunnat ge relief åt den väl gulliga bilden av helgonet Mahatma.

Men att det skulle ta 20 år för operan att möta nycirkusen är egentligen konstigt. Har någon en huvudroll i denna föreställning är det den imponerande sceniska dynamon Alexander Weibel Weibel, Gandhis cirkus-alterego som går på lina, spelar fiol och ofta samtidigt. Fast kanske att jag njuter lika mycket av sångar-Gandhis, tenoren Leif Aruhn-Soléns, kristallklara höjdtoner i all enkelhet.

Landa i lugnet

För det blir ett problem när en föreställning som åberopar flöde och världslig frånkoppling domineras av akrobatiska cirkusnummer som väntar sig - och får - applåder mitt under pågående scen. Det stör. När det spektakulära tonas ner till förmån för det eftertänksamma blir det bättre: man jonglerar käglor i all anspråkslöshet. Ett spegelvänt jordklot projiceras på Gandhis spinnrock, eller om det är livets hjul, och alla är med och snurrar. Här kan man landa i lugn.

Och det vill man med Glass extremt enkla, vackra sångmelodier som upprepas tills de sätter sig på hjärnan med en schlagers envishet. Detta med Glass trademark-sound i botten, det nästan syntigt hårda träblåset med malande orgel i basen som i Anders Högstedts arrangemang och med folkoperans orkester under ledning av Matthew Wood fått en behaglig, mer naturnära klang.

Nu kan man urskilja en enskild fagott, en klarinett, en piccola i den ständigt pågående, pulserande orkesterväven och det klär denna gröna vågen-Gandhi i sin hemväxtfärgade hippieskrud.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook – så missar du inga nyheter!

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!