Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Finsk förebild

EN TID FÖR TOLERANS. Frisören Antonio Flores med sin partner presidentkandidaten Pekka Haavisto. Foto: / Scanpix

I vårt östra grannland är det folkets vilja och inte blodet som utser statschefen.

Björn af Kleen tar temperaturen på den senaste finska presidentvalskampanjen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Den finska successionslinjen

Volleyboll, Nobels fredspris och förtroendeuppdrag i FN. Så lever Finlands statschefer.

1 SAULI NIINISTÖ. Moderat född 1948. Nyvald president. Omgift med Jenni Haukio, 35 år gammal poet. Första hustrun omkom i bilolycka. Farbror till den gröne politikern Ville Niinistö som är gift med Maria Wetterstrand. Den stränga budget-sanering han gjorde som finansminister 96-03 har både renderat kritik och skapad bilden av honom som ekonomiskt ansvarstagande.
2 TARJA HALONEN. Socialdemkorat född 1943. President mellan 2000 och 2012. Finlands första kvinnliga. Utbildad jurist. Förtroende- uppdrag i FN. Uppvuxen i arbetarstadsdelen Berghäll, för vilken hon är en stor patriot. I hennes gamla oansenliga höghus, där hon och partnern hade varsin lägenhet, ligger i dag kvarterspresidentpuben "Pub pressapari".
3 MARTII AHTISAARI. Socialdemokrat född 1937. President mellan 1994 och 2000. Ubildad folkskolelärare. Fick Nobels fredspris 2008. Ansvarade för de förhandlingar som ledde fram till Namibias självständighet 1990. Grundat Crisis Managment Initiative - en ideell kris- hanteringsorganisation. Uppskattar volleyboll.

HELSINGFORS. Det är en bitande kall lördag. Men inne på delikatessbutiken Eiring på Högbergsgatan i Helsingfors bjuder butiksinnehavaren förbipasserande på hemgjord linsgryta.

Bland importerad pasta från Neapel och handskördat salt från Cykladerna firar man det faktum att presidentkandidat Haavisto - han hänger som idolaffisch i skyltfönstret - i första valomgången knipit omkring en miljon röster. Varken butiksägaren Jonas Eiring eller hans gäster tror att Pekka Haavisto kommer vinna i sista omgången dagen därpå. Men man kan ju fira ändå.

Att betrakta ett val i den finska republiken mot bakgrund av generationsskiftet i den svenska monarkin får mig att tänka på litteraturvetaren Michael Bachtins klassiska teori om det karnevaliska. Bachtin gör skillnad mellan två slags fester i den medeltida gatukultur som han skildrar: den officiella som "prisade, sanktionerade och befäste" den rådande feodala ordningen; en kult av hierarkien, normen och påbuden. Och så den folkliga festen där medborgarna för stunden träder in i en utopisk gemenskap av frihet och jämlikhet; förändringens och förnyelsens fest, fientlig mot allt beständigt och fullbordat.

Det är uppenbart att presidentvalsperioden i Finland har blivit ett sådant tillfälligt experiment i tolerans. Så upplever i alla fall de homosexuella som tittar förbi i delikatessbutiken saken. Man kan tänka sig att en kvinnlig finsk befolkning erfor samma möjligheter när Elisabeth Rehn framgångsrikt kandiderade i valet 1994. Hon förlorade visserligen till slut men banade kanske väg för Tarja Halonens seger 2000.

Definitivt har vårt gaycommunity fått ett lyft, säger Jonas Eiring. Om en miljon kan tänka sig att rösta på en gaykandidat är det en moralisk seger oavsett slutresultat. Efter detta är det en non-issue med en homosexuell kandidat. Glastaket har brustit, ett tabu är borta.

 

När jag förmiddagen därpå, då temperaturen sjunkit till minus 20, tar en taxi till konsthallen bekänner chauffören att han ska rösta på den "andra kandidaten" (moderaten Sauli Niinistö). Men han lägger blixtsnabbt till att det inte beror på att han har något emot bögar.

– De här valkampanjerna blir värdeenkäter, säger Tim Johansson, tidigare kulturchef och nu nyhetschef på den finlandssvenska tidningen Hufvudstadsbladet. Under en period definierar vi vad som är normalt, mainstream. Det är nu normalt att en kvinna med ett barn fött utom äktenskapet leder landet, eller att en homosexuell med en yngre partner från Ecuador nästan kan göra det.

I själva ämbetsrollen krymper sedan presidentens rörelseutrymme. Enligt den grundlag som trädde i kraft år 2000 är presidenten med undantag av visst inflytande i utrikespolitiken främst en symbol. Men en levande symbol. Presidentvalen lockar fler röster än de kommunala valen och kandidaterna utnyttjar kampanjen för att sprida politiska budskap i frågor som egentligen ligger långt bortom deras mandat. Den gröne Haavisto har till exempel kampanjat mot minkpälsindustrin.

Det slags diffusa makt kan forskare och medier tycka är problematisk, eftersom den är svår att mäta och kontrollera. Halonen har för sällan ställt upp på intervjuer tycker Tim Johansson. Historikern Henrik Meinander vill avlöva ämbetet ytterligare: om det uppstår en akut kris i utrikespolitiken och president och regeringen är oense har landet ett parlementariskt problem.

Det slags invändningar tycks ändå i huvudsak teoretiska. För en svensk är det ovant att vistas i en miljö där intellektuella är entusiastiska över en potentiell statschef. Vem ska du rösta på?, frågar jag Meinander i mejl efter vårt möte: "Haavisto såklart!" svarar han med vändande post. Författaren och tidigare journalisten Kjell Westö dyker upp med andan i halsen morgonen efter presidentvalet. Han har ställt upp för Haavisto på en stödgala.

  – Vi visste ju alla hur det skulle gå, men detta är ju ändå en stor seger för ett mer frisinnat Finland. Många av de trender man kan se i Finland är allmän-eureopiska: stark nationalkänsla och en socialdemokrati på tillbakagång. Sen får de lite olika nyanser i olika länder. Och det är klart att i Finland med vår historia av homofobi och nationalism är detta speciellt.

Westö rätar på sig.

– Och att vi har respekten för presidentämbetet kvar beror nog på att vi haft ganska bra presidenter under efterkrigstiden. Kekkonen är förstås omstridd men Koivisto förblev populär under två mandatperioder. Ahtisaari betraktas med blandade känslor men vi är fruktansvärt stolta över att han fick Nobels fredspris. Halonen ses av vissa som en argsint tant men i allmänhet har hon ju varit jättepopulär.

Värdigt, säger jag till Kjell Westö. Lägger man de tre senaste svenska statscheferna bredvid skulle den finska linjen framstå som bländande progressiv. Årets presidentkampanj har förstås inte raderat ut de främlingsfientliga och homofobiska krafter som röstade fram Sannfinländarna till tredje största parti i riksdagsvalet i fjol - då ville riksdagsmannen Teuvo Hakkarainen deportera bögar och somalier till Åland.

 

Men Göran Djupsund, professor i statskunskap, konstaterar att de medborgare som upplevt Sannfinländarnas framgång som pinsam för landet nu mobiliserat och kanske röstat "mot sina spontana fördomar", på en man som lever ihop med en 20 år yngre barberare från Ecuador.

Presidenten, och det förtroende ämbetet åtnjuter, kanske än en gång kan ena. Däremot verkar inte presidenten fungera på samma sätt i medborgarnas privata tillvaro; statschefen är inte likt de svenska kungligheterna en tröst i det lilla livet.

– Och det är väl en bra sak – att presidenten inte ska stå modell för något som inte finns, säger Kjell Westö. Ta Diana, en olycklig kvinna som ska representera glamour och perfekt moderskap, det är ju knäckande. Våra presidenter har alla haft något folkligt över sig. Koivisto spelade volleyboll och älskade att åka till sin enkla stuga och hugga ved. Halonen försökte skaka av sig säkerhetskillarna och handla strumpbyxor på ett lågprisvaruhus. Och jag tror detta hjälpt till att bereda väg för det remarkabla som hänt nu med Haavisto. Det vilar på en finsk tradition: vi behöver ingen glansbild som flyttar in på slottet. Utan en hederlig och klok människa.

 

Vi ler bakom disken på Eiring. En kund har just betalat med ett kreditkort prytt av Urho Kekkonen, den legendariske efterkrigspresidenten. Hans svärdotter Brita, Kekkonenklanens grand old lady, en sjuspråkig diplomatänka med stort umgänge bland homosexuella, sitter på en pall mitt bland oss. Hon tittade på Skavlan under fredagskvällen, där kungavännen Anders Lettström var gäst.

- För det första behöver vi inte skämmas för vår president, säger Brita Kekkonen och plirar, men skulle vi behöva skämmas behöver vi bara göra det under sex års tid. Ni måste ju skämmas jämt.


 

Björn af Kleen

bjorn.af.kleen@expressen.se