Finns verkligen ingen nåd för Jean-Claude Arnault?

Jean-Claude Arnault.
Foto: ALEX LJUNGDAHL
Krisen i Svenska Akademien har blivit dokumentärserie på Viaplay.
Foto: Viaplay
Ulrika Knutson.
Foto: ROGER VIKSTRÖM

Upphovsmännen bakom dokumentären ”Surviving R Kelly” tar sig an krisen i Svenska Akademien i en ny tv-serie på Viaplay.
Ulrika Knutson tar del av en lång rad återberättelser uppklippta till verbal konfetti i ett försök att nå en internationell publik.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Hösten 2017 skakades kultursverige av en skandal som gav eko i hela den litterära världen. Nobelprisets status bleknade när 18 kvinnor vittnade om sexuella övergrepp i skuggan av Svenska Akademien. Det var Matilda Gustavssons omsorgsfullt genomförda scoop i Dagens Nyheter som startade lavinen. En av arton kvinnor tog sig igenom det juridiska nålsögat, till rättegång mot gärningsmannen. Tingsrättens påföljd för klubbägaren Jean-Claude Arnault skärptes i hovrätten till 2,5 års fängelse för våldtäkt.

Affären har bildat en egen litterär genre, med dokumentärer i radio och tv och flera uppmärksammade romaner och diktsamlingar, inte minst Arnaults makas, Katarina Frostensons egna verk.

Fyra år senare, när Arnault suttit av sitt straff, vittnar några av kvinnorna igen, denna gång i en tv-dokumentär i fyra delar, ”The prize of silence” av Nordic Entertainment Group för Viaplay. Upphovsmännen har tidigare signerat dokumentären ”Surviving R Kelly”.  

Horace Engdahl tillkännager Nobelpriset i litteratur 2005.
Foto: Kent Hult / Sydsvenskan / IBL Bildby / TT NYHETSBYRÅN

Flera vittnen som förut var anonyma talar nu under eget namn, medan många som tidigare trätt fram nu väljer att avstå. I eftertexterna avtackas fyra jurister, varje ord har vägts på guldvåg.

Dramaturgiskt är ”The prize of silence” ett mysterium. Ingen utveckling sker. Arnault sätts från början på de anklagades bänk, där han spikas fast med hammarslag. En sky av vittnen berättar för oss att de har mått mycket dåligt, men det är inte lätt för åskådaren att skilja trams från allvar, grova brott från olämpligt beteende. En samstämmig kör av svenska och amerikanska experter i psykologi, litteratur och juridik fördömer den onde. En svärm av svenska journalister återberättar vad som har hänt, uppklippta till verbal konfetti. Ingen får tala till punkt. Inte ens den amerikanska feministen Roxane Gay får formulera något intressant.

Svenska Akademien skildras som ett gäng bisarra kufar, som ingenting sett eller lärt.

Arnault framställs som mytoman och manipulativ, och det är obegripligt hur denne man någonsin lyckats arrangera ett enda kulturevenemang, långt mindre många lyckade evenemang, under trettio år. I en jämförelse framstår, kort citerad, Jesper Huors radiodokumentär i P1, ”Kulturprofilen, kvinnorna och Akademien” (juni 2018) som mycket nyanserad. Huor försökte den gången teckna ett porträtt av den misstänkte, försökte begripa hur Arnault hade entusiasmerat så många människor genom åren. 

Svenska Akademien skildras som ett gäng bisarra kufar, som ingenting sett eller lärt. Obegripligt varför medierna hittills har ätit glupskt ur deras hand! Någon kultursociologisk fråga om Akademiens och mediernas ömsesidiga beroende genom åren hade ju kunnat ställas. När Jean-Claude Arnaults Forum på 1990-talet höjdes till skyarna skedde det inte minst med hjälp av Dagens Nyheters bästa kritiker. Många av Akademiens pennor var också verksamma i DN:s spalter. I serien säger Expressens Niklas Svensson, som skrev om anklagelser mot Arnault redan 1996, att ”det fanns absolut en rädsla bland mina kolleger både på Expressen och andra redaktioner.” Hur yttrade sig denna rädsla? 

Foto: Viaplay

Kunde Arnault hållas trots att Svenska Akademien var ett högkulturellt reservat, eller därför att den var det? Påverkade den kulturella ramen också att han avslöjades? Spelade det roll att vittnena själva var verbala och kompetenta kvinnor? Vem uppmuntrar offren att sjunga ut i idrottsföreningar, stall och operahus? Ska vi inbilla oss att Svenska Akademien är landets mest ruttna bastion i detta avseende?

Här har vi ju något som påminner om ett svenskt Harvey Weinstein-fall.

Tv-serien verkar inte vilja ställa några nya frågor till materialet, utan mer befästa ett scenario för en internationell publik. Här har vi ju något som påminner om ett svenskt Harvey Weinstein-fall. 

”The prize of silence” vill gärna framstå som alla sexualbrottsoffers upprättelse. Litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström säger om Arnault att ”han blev en symbol, för alla gärningsmän som inte blev fällda”. Och dramaturgen Anna Kölén säger om kvinnan som vågade vittna i domstolen att ”Hennes upprättelse blev en upprättelse för oss alla.”

Men Jean-Claude Arnault har ingen nåd att hoppas på hos Viaplay. Två och ett halvt år i fängelse räcker tydligen inte. Inte på långa vägar. 


Ulrika Knutson är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 



Får man sälja grejer med barn?

KULTURKRIGET. Anitha Clemence och Nanna Olasdotter Hallberg debatterar influencers användning av barn och det stora sociala experimentet Instagram.