Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Filosofigeni

Tänkvärt. För att bli filosof krävs en förmåga att röra sig utanför det akademiska. Auguste Rodins skulptur "Tänkaren".

Mats Furberg, som nu kommer med sin självbiografi, är en av Sveriges få filosofer.

Lars Gustafsson gläds åt en mästerligt skildrad intellektuell utvecklingshistoria.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Sakprosa

MATS FURBERG

"Jesu barnbarn. En väg till filosofin."

Thales, 142 s.

Bland de kringresande varietéartister som ännu vid 1950-talets slut brukade slå upp sina tält på Fiskartorget i Västerås, fanns det hypnotisörer, en gentleman som kunde göra sig osynlig, en annan som lät sig skjutas över torget som artilleriprojektil, en stark man som kunde riva telefonkatalogen i två delar med ett raskt grepp.

Och där fanns en utbrytarkung - en man som omsorgsfullt lindades in i rejäla kedjor som låstes ihop med solida hänglås där en i publiken fick förvalta nyckeln. Ljuset släcktes i salongen. Och när det åter tändes stod mannen där frisk och fri och upprest från sin stol.

 

Vid läsningen av Mats Furbergs lysande intellektuella sjävbiografi "Jesu barnbarn. En väg till filosofin" har jag gång på gång återkommit till detta minne. Efter sju decenniers umgänge med böcker och deras författare har jag naturligtvis också mött alla de andra artisterna och deras konster. Men med utbrytarkungen är det ändå något speciellt.

I en generation där praktiskt taget varje innehavare av ett ordbehandlingsprogram ger ut sin självbiografi och där det som regel lönar sig att hoppa över ett par hundra sidor av namedropping, totalt bortglömda kommittéuppdrag och ointressanta utlandsvistelser, har Furberg åstadkommit något mycket sällsynt, nästan ett litet underverk: en skildring av ett liv och en intellektuell utveckling bestående av 142 kvartosidor glasklar, utsökt vårdad, prosa.

Furberg är en av Sveriges mycket få filosofer, skolad hos stora män som Ivar Segelberg i Göteborg och den alldeles för tidigt bortgångne J L Austin i Oxford, språkaktsemantikens ledare.

Vi har många filosofiprofessorer och de är viktiga och mycket samhällsnyttiga. Vi kunde gott ha fler. Men filosofer är inte riktigt detsamma. Några av dem - som Furberg och hans lärare - är professorer. Men det har inte mycket med saken att göra. Jag misstänker att andra filosofer sover på tunnelbanors ventilationsgaller och dör tidigt som Austin. För att bli filosof i ordets strikta mening fordras en viss förmåga att just - ta sig ut.

 

Jag blir ofta förvånad när jag läser generationskamraters minnen - Enquist, Furberg - över vilket enormt kvävande inflytande en kristen uppfostran tycks ha haft över dem. Hos Enquist, med sitt milda temperament, tar det sig uttryck i ett grubblande som inte vill ta slut. Hos den mycket piggare Furberg i öppet hat mot denne Jesus och hans obehagliga förbannelser i Matteusevangeliet, hans groteska anspråk och framför allt vad Furberg kallar "det kyrkliga". Som - heter det; "kletade, kallt och slemmigt, liksom den gud som inte fanns". (Jag undrar ibland hur jag själv fullständigt undgick detta; jag tror att det var den tidiga kontakten med Nathan Söderbloms "Främmande religionsurkunder". Den religiösa erfarenheten - en realitet - var något helt annat än inskränkta trosläror.)

Från frikyrkligheten hamnade många i nya dogmer. I Uppsala och Lund, men kanske inte Göteborg, där vi lät oss vägledas av Hedenius "Tro och vetande" och Ayers "Language, truth and logic" mötte nya konstigheter att ta sig ur.

 

Kaffekoppar är logiska konstruktioner av sinnesdata och ingenting annat. (Det var värst: logiska konstruktioner kan tydligen gå sönder om man tappar dem) Värdeomdömen är ateoretiska känslouttryck. (Jaha - så det är en smaksak om man bör bränna sin grannes ännu obetalda bil eller inte?) Påståenden om fiktiva objekt är alltid falska. (Jaha. Så det är inte sant att Clark Kent är Stålmannen! Och Madame Bovary är en mustaschprydd herre?)

Oxfordfilosoferna satte både Furberg och andra på nya spår. Vi förstod att Sartre och Camus kanske inte heller var så dumma och att antagandet att det finns ett etiskt rum där alla människor befinner sig, kan berika filosofin. Om detta rum handlar en stor del av Furbergs djupa, envisa tänkande, dokumenterat i band efter band på Sveriges vitalaste filosofprosa.

"Jesu barnbarn" är som en lösning som har stått så länge att alla sediment har fallit till botten. Och vad som återstår är en kristalliskt klarnad vätska. Denna bok är född klassiker.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!