Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Filosofi på hög nivå i Lotta Olssons sagor

Jens Liljestrand.
Lotta Olssons "Världen på vinden".

De stora frågorna får ett svar i det lilla formatet.

Jens Liljestrand läser Lotta Olssons existensiella sagobok.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

KAPITELBOK

LOTTA OLSSON

TEXT

BENJAMIN CHAUD

BILD

Världen på vinden

Rabén & Sjögren

Ålder: 4+

Vårt intresse för filosofiska frågor är aldrig så stort som under barndomen; därav populariteten för böcker som Åsa Linds serie om Sandvargen, eller för den delen Antoinede Saint-Exupérys klassiska "Lille prinsen".

"Världen på vinden", Lotta Olssons nya bok, inleds som en ganska ordinär saga om en grupp kasserade leksaker bland skräp och bråte på en vind. I ett välbeprövat grepp (välkänt från Nalle Puh, Barbro Lindgren och filmen "Toy story") lever leksakerna sitt eget liv i ensamheten, bortglömda och övergivna av barn och vuxna.

Så bygger Olsson steg för steg upp en existentiell dimension kring sin vind, där leksakerna, med berättaren Tella i centrum, börjar grubbla över sin tillvaro. Varför är vi här? Vad finns ovanför taket, under golvet? Finns det fler vindar än vår?

Tillsammans med actionfiguren Fajter, nallen Uttris, Happy meal-leksaken (?) MacDonald och de övriga går Tella gradvis mot en insikt om existensen av att deras isolerade värld inte är omgiven av ett tomt universum - och att deras tid på vinden faktiskt kan vara på väg att ta slut.

Apokalyptiskt slutkapitel

Trots det vackra, poetiska språket, ackompanjerat av fransmannen Benjamin Chauds fina bilder, blir jag och sexåringen aldrig riktigt uppslukade av "Världen på vinden". Vissa kapitel är medryckande och roliga, andra berättarmässigt riktningslösa och kräver stor koncentration från både barn och vuxen för att fungera som godnattläsning, särskilt som den språkliga nivån är relativt hög.

Men här finns också många lågmält rörande partier, där poeten Olsson kommer nära barnets nyfikna tankevärld och med ljusets hastighet rör sig från himlakropparna till själens innersta rum. Och det apokalyptiska slutkapitlet, där leksakerna bryter sig ut ur sitt mikrokosmos, är stor litteratur:

"Vi slog upp den tunga porten och klev ut på det som Effelanten sa hette trottoaren, och där var den - Världen. Och det var ingen annan värld och inte någon annans: det var samma och vår. Bara vidgad och större."


Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.