Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Filmen vrålar ett budskap om lekens egenvärde

Ur "Barndom". Foto: SVT
Ur "Barndom". Foto: Folkets bio
Jonas Holmberg. Foto: GÖTEBORGS FILMFESTIVAL

Det här är motsatsen till politikernas resultatfixerade förskola.

Jonas Holmberg ser Margreth Olins dokumentär "Barndom".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DOKUMENTÄR | RECENSION. Häromdagen lämnade jag min dotter på förskolan för första gången. Jag släppte hennes lilla hand, tog av mig de blå skoskydden och gick hem. Hon stannade kvar där bland de andra barnen, i ett stort rum med små möbler, i en offentlig sektor. När jag hämtade henne kunde inte hon berätta om hur hon hade haft det eftersom hon inte kan berätta om något än.

Hon kunde inte berätta om barnen hade varit snälla. Hon kunde inte berätta ifall personalen hade ”motverkat könsmönster” som begränsar hennes ”utveckling, val och lärande”, som det heter i det mest omdebatterade stycket i förskolans nyreviderade läroplan. Men nu ska hon vara där i fem år. Nu ska hon ”utveckla ett växande ansvar och intresse för hållbar utveckling och att aktivt delta i samhället”.

När hon hade somnat tittade jag på Margreth Olins film ”Barndom”, som nu finns tillgänglig på SVT. Det är en anspråkslös men smått förtjusande dokumentär, som stillsamt observerar livet under ett år på förskolan Aurora i Oslo. Filmen är en uttalad protest mot politiker som genom akademiskt formulerade förskoleförordningar vill skapa produktiva samhällsmedborgare av tultande telningar.

Ormbunke som hatt

Filmen vrålar om lekens egenvärde genom poetiska bilder av en sexåring som spatserar på en skogsstig med en ormbunke som hatt. I alla fall på Norges mysigaste Waldorf-förskola är barndomen helt och fullt sin egen tid, med sin egen logik. Pedagogerna är milda och inspirerande. Med idylliskt metaforiska övertoner byggs det käpphästar, kläcks ägg och gås på styltor. Självklart syns inte någon Ipad till. 

Ur "Barndom" Foto: Folkets bio.

Den småbarnsförälder som inte googlar efter närmaste antroposofiska förskola efter att ha sett ”Barndom” finns nog inte, men filmen är ändå långt ifrån en introduktion till Rudolf Steiners andelära om eurytmi och astralkroppar. Den är snarare en påminnelse om hur absolut närvaro kan återförtrolla såväl barnens som de vuxnas värld och göra skogspromenaden, matlagningen och julspelet till ett drömskt och förunderligt utforskande.

Det låter banalt, men Olin har ett så utsökt handlag med sitt närgångna material att allting växer. Även barnrepliker som är så där urgulliga att de skulle kunna vara hämtade ur någon av Mark Levengoods citatsamlingar framstår plötsligt som både personliga och poetiska på riktigt. 

Hemligheten är så klart att hon lyssnar, verkligen lyssnar. Jag spetsar öronen. Puh, min dotter sover fortfarande i vagnen.

Som att kapa Knausgård

Till sist: Margreth Olin är Norges främsta och mest prisade dokumentärfilmare. Att SVT låter klippa ner hennes film med 30 minuter för att passa ett otidsenligt tablåformat är som om Nordstedts skulle kapa 100 sidor av en Knausgård-roman för att den måste passa tryckeriets förutbestämda sidantal. 

 

TV

Barndom

Av Margreth Olin

SVT Play

Folkets bio

Jonas Holmberg är kritiker på Expressen Kultur och chef för Göteborgs filmfestival.

 

LÄS MER – Ebba Busch Thor visar upp en okänslig sida på Instagram 

 

LÄS MER – Gunilla Brodrej: Bevare oss för den svarta pedagogiken

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!