Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Filmen om Ted fastnar i Adam Pålssons peruk

Ur filmen "Ted - för kärlekens skull".

Som så ofta när det handlar om svensk biopic är allt krut nerlagt på ytan.

Gunilla Brodrej ser Hannes Holms film om Ted Gärdestad.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | FILM. Varför är Sverige så uselt på biopics? Det är frågan jag vill ropa rakt ut på Kungsgatan efter att ha sett ännu en svensk dramaproduktion där scenografin triumferar och konsten förlorar. Och nu är det inte bara därför att jag var ett av de barn som satt och tummade på skivkonvolutet till debutplattan "Undringar" 1972 medan han, ett något äldre barn, sjöng "vingar är min önskan och längtan är min tröst, jag tror att jag far söderut när sommaren är slut och det blir höst". 

Debutplattan "Undringar".

Inget kan ju återskapa den verkliga upplevelsen. Men den som skapar en film om en konstnär kan inte stanna vid att härma konstnären utan måste ändå göra ett försök att skapa konst själv. Hannes Holm jobbar på bredden, inte på djupet. Då bränner det aldrig till.

Landssorg

Det liknade landssorg när Ted Gärdestad dog 1997, några år efter sin spröda comeback. Han kastade sig framför ett tåg i Sollentuna. Det var chockartat eftersom det aldrig hade pratats om hans schizofreni när han var i livet. Att vara öppen med sin psykiska ohälsa är ju ett nytt fenomen. 

Ted Gärdestad januari 1994. Foto: / SCANPIX SVERIGE AB , PICA

Vi får väl aldrig veta riktigt varför det gick så fort och så brant ner i mörkret. Vi fick en väldigt stor bit av Ted när han levde, genom hans sånger och artisteri, men den delen som handlade om rösterna som plågade honom behöll han för sig själv. Vi kan inte göra anspråk på sanningen och den är inte alltid intressant, men vi kan däremot kräva att en film om hans liv ska vara intressant. Som presenterar nåt mer än en enkel story om ett rastlöst underbarn som sprutar ur sig musik och sen tappar sig själv nånstans på vägen. 

Ted Gärdestad i sitt föräldrahem. Foto: OKÄND

"Fritt efter Ted Gärdestads liv" står det i förtexten till filmen "Ted - för kärlekens skull". Men Hannes Holm har inte tagit sig större frihet än den som omger en frisprättande höna inomhus.

Adam Pålsson i höga jeans

Som så ofta när det handlar om svensk biopic är allt krut nerlagt på en trovärdig yta skapad av ett inspirerat kopiera-stilen-team. I filmen om Monica Zetterlund förtrollade Edda Magnason alltihop med sin look, sin röst och sin karisma. I filmen om Cornelis Vreeswijk såg hårdrockaren Hank von Helvete ut som Cornelis om man kisade lite och om man fortsatte att kisa kändes det inte alltför genant. Och i filmen om Ted Gärdestad har vi nu Adam Pålsson i höga jeans och en iögonfallande Ted-peruk. En förvuxen tonåring som sjunger Teds låtar i perfekt scenografi . För den unga publiken som inte har Ted i sitt blodomlopp kommer han inte bli mer än en annan roll som Adam Pålsson spelade.

Adam Pålsson framför affischen till filmen "Ted – för kärlekens skull". Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

Han är en fin skådespelare, alldeles enastående som infiltratören Christian i SVT:s polisserie "Innan vi dör", men där har han ju paradoxalt nog fått nåt att jobba med. Här är manuset inte mycket intressantare än en bruksanvisning till en pall från Ikea. Övertydligt. Ted och Kenneth ska pröva lyckan på Sweden Music. Detta avhandlas genom en kort dialog på trottaren utanför så att ingen i publiken missar: "Kan man verkligen bara gå rakt in på ett skivbolag?". 

Tomas Ledin bleknade

Ted Gärdestad var ett barn när han och brodern Kenneth stegade in på Stikkan Anderssons skivbolag med en demotejp 1971. Sedan släppte han fem album på sex år. Vid sidan av Abba var Ted störst. Tomas Ledin berättar i sin självbiografi hur hans egen karriär bleknade bort jämfört med den här fyra år yngre grabben. Allting gick väldigt fort.

Ted Gärdestad 1973.

I slutet av 1980-talet började en period av psykisk ohälsa, men Ted erkände aldrig sin sjukdom, diagnosen schizofreni uttalades inte i familjen, och kallas för andra saker i Kenneth Gärdestads bok om sin bror (”Jag vill ha en egen måne”, Forum 2005). 

LÄS MER – Ted Gärdestad är fullständigt övergiven

Vi är en hel generation 60-talister som blir nostalgiska av Ted Gärdestad och hans musik och Hannes Holms film funkar kanske som en vänlig present, ett ljust minne av honom för oss som kan njuta ett ögonblick av roliga detaljer som att Lotta Ramel dyker upp i rollen som sin mor, Susanna Ramel. (Lotta själv var Teds flickvän och spelas av Happy Jankell.) Eller att Niklas Strömstedt uppenbarar sig i rollen som sin far, Expressens chefredaktör Bo.

Hanna Alström i motljus

Så "Ted – för kärlekens skull" är inget mer än en feelgood-movie med magert manus om en kille som mådde dåligt. Den säger just ingenting mer än att låtarna håller, men det visste vi ju redan innan.  

Den som är minst lik sin rollfigur är Peter Viitanen som spelar Teds bror Kenneth, ingen vet ju ändå hur han ser ut, och brödernas symbiotiska och problematiska förhållande är också filmens intressantaste tema. Kanske är det exakt i den smärtpunkten som Hannes Holm ändå hittar någonting som är djupt och ärligt. Där borde han ha stannat upp och grävt djupare. Där vid Kenneth. Som skrev texterna. 

 

Film

Ted – för kärlekens skull

Regi och manus Hannes Holm

 

Gunilla Brodrej är kritiker på Expressens kultursida.

3/1 2018 kl 13.00 medverkar Gunilla Brodrej i ett samtal om "Ted – för kärlekens skull" i P1 Kultur

 

LÄS FLER TEXTER AV GUNILLA BRODREJ HÄR.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!