Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Filmen om Hédi Fried är både viktig och varm

Hédi Fried. Ur dokumentären "Hédi Fried: min oro" av Håkan Pienowski och Birgitta Öhman. Foto: SVT / SVT
Magnus Florin är författare, regissör och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: STEFAN TELL / BONNIERS

I dokumentären "Hédi Fried: min oro" berättar Fried om sitt liv och sin oro för framtiden.

Magnus Florin ser en varm och viktig film om en överlevare vi borde lyssna noga till.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DOKUMENTÄR | RECENSION. Hur många barn och ungdomar har Hédi Fried mött och vittnat för? Många tusen. "Innan vi börjar vill jag att ni ger mig era pennor." Alla gav henne sina pennor, alltid. "Varför gjorde ni så, varför gav ni bort era pennor alldeles utan vidare?" 

Deras svar: "För att du ville ha dem." Och hon: "Det var inte ens en befallning, jag bara bad er för att se hur ni skulle reagera. För att ni skulle förstå hur allting började för oss. Steg för steg."

Hon har berättat att det dröjde nästan fyrtio år innan hon förstod att hon som överlevande var ett vittne, och att det var hennes uppgift att berätta.

 

LÄS MER – Negar Josephi: Jag önskar att Hédi Fried hade föreläst på min skola också

Hédi Fried

I Håkan Pieniowskis och Birgitta Öhmans film "Hédi Fried: Min oro" berättar hon med ansiktet rakt mot oss.  Ögonen fästa vid våra. "Jag ber dig att lyssna."

Född den 15 juni 1924. Deportationen den 15 juni 1944 har hon kallat för en dödsdag, och befrielsen från Bergen-Belsen den 15 april 1945 för sin andra födelsedag. Då var nästan alla i hennes stora utvidgade familj döda. 

Hédi och lillasyster Livia kom till Sverige genom Röda korset. Här fick de ett nytt liv. I filmen tummar hon på ett gammalt bevarat fotografi med pappan, mamman och de två systrarna.

Vid ankomsten till Auschwitz hade de skilts åt. Systrarna visste inte, väntade. "Förstår ni inte? Ser ni skorstenen? Där brinner era föräldrar."

I Sverige, efteråt, fanns intresse av att veta – till en viss punkt. Sedan ofta tystnad. Eller misstanke: det måste ha berott på något, ni måste väl ha gjort något?

Hédi Fried håller i en bild av sin familj. Föräldrarna mördades i Auschwitz. Ur dokumentären "Hédi Fried: min oro" av Håkan Pienowski och Birgitta Öhman. Foto: SVT / SVT

Antisemitism

Hédi Frieds oro i filmen kommer sig av vår tid nu, nynazism och näraliggande extremism. Antisemitism. Inte bara det högljudda och iögonenfallande, utan också det smygande, vaga, nästan omärkliga skredet. En oro inför invänjningen, godtagandet, tron att det ändå inte kan bli värre.

Steg för steg sker det onda – det är den alarmerande, akuta varningen i Hédi Frieds stilla berättande. Hon minns livet i hemstaden: "Dagarna förflöt, man märkte inte att saker hände." Familjen läste i tidningen om Tyskland. "Det kan inte hända oss, det händer andra."

En lugn och stilla film. Rak. Varm, omsorgsfull.

 

LÄS MER – Magnus Florin: Här är Odysseus kusin med Don Corleone

 

FILM

HÉDI FRIED: MIN ORO

Av Håkan Pieniowski och Birgitta Öhman

SVT2 25/1 kl 20.00 samt SVT Play

 

Magnus Florin är författare, regissör och medarbetare på Expressens kultursida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!