Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Yahya Hassan gjorde stor konst av utsatthet

Vinjetten till dokumentären ”Vem var Yahya Hassan?”. Han blev 24 år.Foto: SVT
Sara Abdollahi.Foto: OLLE SPORRONG

Skrivandet var allt Yahya Hassan hade.

Sara Abdollahi ser poeten porträtteras i en ny dokumentär.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Sörja döda författare är vanligtvis inget jag gör. Yahya Hassan (1995-2020) är ett undantag. Inte för att han beskriver Somalia som Afrikas rövhål, judar som offerkoftor och afghaner som talibaner – det tycker jag är rasistiska och generaliserande beskrivningar. 

Utan på grund av Hassans förmåga att göra stor konst av utsatthet på ett sätt som alla med en våldsam barndom kan känna igen sig i. Att han så precist satte ord på hur det är att krossas mellan strukturer som korsar varandra. Och att han trots destruktivitet och utsatthet förmådde skriva den poesi han skrev. Eller kanske just därför – skrivandet var det han hade. Allt han hade. Det tänker jag efter att ha sett ”Vem var Yahya Hassan?”, den nya Edit-dokumentären på SVT Play. 

Ett snävt journalistiskt perspektiv var genomgående under Hassans korta liv: 

Redan före debuten bjöd journalisten Martin Krasnik in honom till ”Deadline” – Danmarks motsvarighet till ”Agenda” – för att prata om hans poesi. Det blev mest frågor kring Hassans kriminalitet och om den kultur han växt upp i – Krasnik verkade vara på intensiv jakt efter någon slags essentiell ”invandrarkultur”.

Men för att citera rapparen Parham Pazooki i dokumentären, att skylla problemen på någon slags kulturell särställning är förljuget. Det finns snarare en kontrast mellan att förmedla erfarenheter från uppväxten och hur ett kulturellt finrum kapitaliserar och använder smärtan som spänning och underhållning. Ett sug efter den ”äkta underklassblatten”.

Bilden av honom är motsägelsefull, levande, problematiserande och samtidigt respektfull.

Den korta Edit-dokumentären riktar sig främst till en yngre publik. Men det som är så fint är att den låter saker och ting vara komplicerade – och därmed Hassan vara den komplexa människa han var. Som helhet tycker jag att Ann-Linn Guillou har skapat en dokumentärfilm där bilden av honom är motsägelsefull, levande, problematiserande och samtidigt respektfull.

I en intervju gjord från rättspsyk säger Hassan över telefon till Krasnik att: ”Jag har förlorat en del av mitt psyke... Jag har förlorat många mänskliga saker och värderingar”. I den utsagan går att höra hans egen analys av livet, döden, hur han blev sårad och hur han sårade andra. Det blir också sista intervjun. 

Hassan förutspådde sin egen död. Och enligt dokumentären läste Yahya Hassan en trosbekännelse för en imam en kort tid före sin död. Han begravdes som en muslim.

Icke-vita underklassliv spelar ingen roll för en värld som vår, men de måste ändå spela roll för oss. De är en del av oss. En del av konsten och samhället. Det är så vi – både inom kulturvärlden och antirasismen – måste agera: med ödmjukhet, känslighet och klassmedvetenhet. Som om Yahya Hassans liv spelade roll. 

Vi måste minnas det han själv säger i sista intervjun: ”Jag är kriminell, men jag är också intellektuell”.

 

Sara Abdollahi är kritiker på Expressen Kultur.