Vid 65 har jag hunnit tröttna på ungdomar

RECENSION. Det är synnerligen uppfriskande, för att inte säga föryngrande, med SVT:s satsning ”Hotell Romantik”. Aldrig tidigare har jag brytt mig om att se sådana där gift vid första ögonkastet-program med kråmande unga människor på jakt efter kärlek eller bara berömmelse, placerade i mer eller mindre exotiska orter. Vid 65 fyllda har jag hunnit bli hjärtligt trött på ungdomsmänniskor över huvudtaget, om de så föreställer politiker eller popstjärnor. 

Det unga och närmast amfetaminpigga programledarparet, ”reseledarna” och liksom predikanterna Kristina ”Keyyo” Petrushina och Erik Ekstrand gör hursomhelst en både storartad och varmhjärtad insats.

Lika käcka verkar de 28 gamlingarna vara. En och annan må sakna nödvändig självironi och humor, men humöret är så långt min man och jag har hunnit se städse på topp. Dessa deltagare, av lite skiftande hudfärger från olika delar av Sverige, tycks vara genomgående cis-heterofila. Men det är förlåtet när paren åker torr-rodel där fruntimret i fronten förmodas styra med en svart, penisliknande spak. 

Förläggandet av spektaklet någonstans i de schweiziska alperna påminner förstås om sanatoriet i Thomas Manns ”Bergtagen”. Men ännu inte ett ord om krämpor eller medicinering. Lite befriande för oss som ligger i sängen och kollar, en ledbruten efter revbensfraktur och den andra med en värkande karbunkel i armhålan.

Jag hoppas på framgångsrikt fiske såväl i vattnet som på land.

Männen synes odla en tydligt benign maskulinitet. Icke desto mindre åtar sig åtskilliga av kvinnorna en terapeutisk eller rentav livsfilosofisk roll (Merja Haanpää) i serien. Eller frigörande, vilket den spralliga Maria Sosuk kanske lyckas med på dejt med Göran Jansson – även om någon av kvinnorna trodde att att hon snarare skulle förgöra honom på det att han skulle återvända liggande ”på bår”.

Jämte de tossiga tävlingarna är förstås kläderna och det lössläppt energiska dansandet lustiga att se. Och det obekymrade pratet (bland kvinnorna) om vilket par som har eller inte har äktenskapstycke. Hittills ligger flygvärdinnan Monica Sundberg och taxichaffisen Rooger Strömberg bra till för det förra. Skojigt också med dialekterna, brytningarna och ett språkbruk där man ännu kan överraska med att ”dra en fräckis”.

Skönt nog syns – än så länge, jag har inte kunnat se alla avsnitt – inte skymten av religiositet, så det har jag kanske fått om bockfoten. Fast det kunde i och för sig också vara skojigt. Välkommet vore också om några lokala invånare plötsligt dök upp, annars verkar ju byn helt rensad på sin befolkning. Liksom sjön som paren cykeltrampar fram på i en svanformad farkost. Jag hoppas på framgångsrikt fiske såväl i vattnet som på land.

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida.