Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Vem var jag att profitera på mina förfäders elände?

Författaren Tomas Bannerhed. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM
Ur filmen "Korparna". Foto: Triart
Ur filmen "Korparna". Foto: Triart

Kan verkligen en långfilm som baseras på en roman bli ett verk i egen rätt?

Författaren Tomas Bannerhed ger sin bild av arbetet bakom kulisserna när succéromanen "Korparna" nu haft biopremiär.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | FIKTION. När jag blir hämtad av linjeproducenten Serina Björnbom på Ängelholms flygplats i augusti 2016 vet jag inte riktigt vad jag ska vänta mig. Hon ska köra mig till inspelningsplatsen, så mycket vet jag, och att Reine Brynolfsson ska skjuta kor med mausergevär. Eller korpar.

Mest av allt är jag nog ändå förväntansfull, rentav lite uppspelt – men också orolig för hur nära allt detta ska komma något som legat gömt inom mig. Förra gången jag var på plats, nio månader tidigare, innan inspelningarna hade börjat, gungade det till i mig på ett sätt som jag inte var förberedd på.

Det där suget i maggropen och andningen som inte når ner. Knäna som vill vika sig och man famlar efter en cigg som kanske kan lugna.

Det var skuldens oförutsägbara gungfly.

Då stod vi på en klafsig gårdsplan i nordvästra Skåne och regissören Jens Assur sa att här är det, på den här gården ska din bok få nytt liv, nu är allt klart, vi hyr huset och familjen flyttar ut, vi ska filma allt här, interiörerna också, ingenting i studio.

Det såg ruggigt ut. Eternit och betong, nergånget och lerigt. Vädret bidrog inte heller till att försköna det hela, om man säger så.

 

Klas i "Korparna" Foto: Triart

Jens Assur förbjöd röda hus

Vad har jag ställt till med! for det genom mig. Räckte det inte med den där romanen som halva Småland verkar ha läst – skulle allt nu släpas fram i ljuset igen? Vem var jag att profitera på mina förfäders elände för att själv hamna i rampljuset? Hade jag varken skam, hyfs eller hut i kroppen?

– Jag vill inte ha några röda hus, det blir för pittoreskt, sa Jens Assur. Ingenting får vara vackert på den här platsen, inte ens i trädgården, allt ska signalera funktion. Arbete och funktion, inte skönhet. Är någon byggnad röd så målar vi om den. Tänk Ukraina, inte Småland.

Jag tänkte på mina föräldrar, på min farmor och farfar. Deras liv. Den faluröda gården i skogens bryn.

Vad ska folk tro?

Mitt barndomshem var ju rena Bullerbyn jämfört med det här blåshålet. Nymålade hus och blomsterrabatter utan ett ogräs, äppelträd dignande av Ingrid Marie och Cox orange. Brandliljor, rosor och rhododendron, hängpil och brudspirea, rabarberblad stora som paraplyer. Och så farmors älskade fingerborgsblommor där jag fick mitt första getingstick och lärde mig att även nyfikenheten har ett pris.

Filmregissören och manusförfattaren Jens Assur. Foto: /IBL / /IBL

Skildras i "Korparna"

Och dessutom: en roman är ju en sak, det är trots allt bara bokstäver på papper som läsaren får skapa sina egna bilder och stämningar utifrån, men det som spelas upp på film kommer man liksom inte undan.

Men vad stressade jag upp mig för! Jag om någon på denna jord borde väl veta att det inte ens är min egen barndom som skildras i ”Korparna”? Allt var ju så genomtröskat i det oöverblickbara textmaskineri som kallas Fiktion att rollfigurerna började leva sina egna liv långt innan det blev dags för publicering, oberoende av eventuella förebilder i det så kallade verkliga livet. Stockholmstjejen Veronika hade jag till exempel aldrig träffat. Och mamman, kom inte hon mest att likna min mormor och en granne till slut? Och Klas, fågelkillen, skulle det vara jag? Som knappt kände igen en kaja i den åldern och absolut inte förväntades ta över någon gård.

Men om publiken tror att det är min uppväxt som skildras, att det var så vi hade det, att jag är Klas.

Ja – och vad skulle det göra? Varför vore det så farligt?

Människans förmåga att skuldbelägga sig själv är helt enkelt obegriplig, eller i varje fall irrationell. Och skuldens inverkan på våra liv ofta förödande.

 

LÄS MER - Karin Olsson: Den bespottade bonden blev plötsligt en hjälte

Förläggare Svante Weyler

Ändå hade jag haft all tid i världen på mig för mental förberedelse och diverse överläggningar med mitt kluvna jag. Det hade gått nästan fyra år sedan jag fick ett mejl av min förläggare Svante Weyler: ”Jag träffade i går Jens Assur och pratade filmatisering av ’Korparna’. Han fick boken för några veckor sen, har läst och är mycket entusiastisk, vill göra långfilm på den med stort bolag som producent och sig själv som regissör. Jag bedömer hans intresse som seriöst, men vet ju att det tar hundra år att besluta om filmer. Jens är gudarnas gunstling och lyckas med mycket av vad han företar sig. Nu är han på jakt efter ett långfilmsprojekt på allvar.”

Vi träffades några veckor senare på Studio Jens Assur. Jag var smickrad, nyfiken och rädd. Han berättade om sina idéer och motiv, om bilderna han fått när han läst, att han lockades av att skildra en stor samhällsomvandling genom några enskilda människoöden, i det här fallet en lantbrukarfamilj som håller på att duka under för den nya tidens krav på stordrift och effektivisering, det epokskifte i vår historia som innebar att de små familjejordbruken inte skulle få finnas längre.

Reine Brynolfsson som Agne i "Korparna" Foto: Triart

Studerat för Kieślowski

Han talade om stillastående kamera och långa tagningar, svartvitt och riktig film, troligen 70-millimeters, en polsk fotograf som studerat för Kieślowski, knappt någon musik och i varje fall inga stråkar. Naturen och fåglarna skulle han återskapa med hjälp av digitala animationer, antagligen i USA, för att Klas vördade värld skulle bli så autentisk och närvarande som möjligt.

Analog film! Kieślowski! Inga stråkar! Jag räckte fram handen. Tänkte att det här blir på riktigt. Ett lugnt, bildbaserat berättande. Inte en massa snabba klipp eller åkningar och svävande kameror som man blir yr i huvudet av. Den här filmen ska inte luras, kameran inte förföra sin publik.

– Ska vi visa en kalvning så väntar vi ut och filmar själva kalvningen, inte först en dräktig kviga och sedan klipp till en kalv som ligger på golvet, sa Jens Assur.

Ville jag skriva manus? Nej. Behövde jag betänketid innan jag bestämde mig? Nej. Jag var helt färdig med historien och hade dessutom förstått att filmmanus ofta kommer till genom ett slags remissförfarande, vilket är ungefär så långt ifrån mitt sätt att arbeta med text som jag kan tänka mig.

 

Agne skjuter mausergevär

Så kom vi till inspelningsplatsen i augusti 2016, linjeproducenten och jag, och nu var allt i gång, hela det lilla samhälle uppbyggt som en filminspelning fordrar. Vägar var avstängda och vakter och bajamajor utställda, lastbilar med kameror, ljud och ljus framkörda. Kostym och smink och rekvisita, bänkar och bord ordnade för en sen lunch i det fria.

Korparnas skärrande rop hördes bortom backarna, genomträngande och envetet som om de visste något.

Mycket riktigt var det dags för en scen där Agne, fadern i filmen, skjuter mausergevär uppe på en kulle hundra meter bort. Lösa skott men höga smällar. Vapeninstruktör och en massa folk på plats. Och trots att jag följt manusets tillblivelse från sidan i flera år, reagerar jag instinktivt som av en stöt: Agne skulle aldrig skjuta på det viset! Det finns ju inte ens med något sådant i boken!

Men hur var det nu vi sa? Boken är min och filmen hans, det hade vi kommit överens om. Han ville låna mina rollfigurer för att skapa sin historia.

Ur "Korparna". Foto: Triart

Maria Heiskanen spelar Gärd

Jag håller mig i periferin, får kaffe och pratar fåglar och inspelningsschema med produktionsassistenten, träffar Maria Heiskanen som spelar Gärd, mamman som fått sitt namn för att det betyder ’skydd’. Så blir det paus, matserveringen förbereds och Reine Brynolfsson puffar på sjuttiotalspipan utanför sin hytt på en liten skogsväg intill. Han är koncentrerad men verkar lättad och tillfreds, frågar om han får fotografera mig med en uppstoppad korp som följt med teamet för några tagningar.

Jag vill aldrig åka därifrån, tänker att detta måste vara den perfekta mixen av kompaniövning och konstnärskollektiv. Maskineriet och professionaliteten, den frihet som en tydlig struktur och noggranna förberedelser ger, att allt är på plats och fungerar som det ska, alla bidrar med sitt. Medan vi äter riggas det för nästa scen några kilometer bort. Om ett par timmar är det ösregn beställt över en slåttervall där höet ligger strängat och färdigt för att bärgas. Familjen ska söka skydd under en knotig rönn när ovädret brakar loss och allt ställs på sin spets.

När jag blir skjutsad till hotellet tänker jag på Bo Widerberg, att han började som framgångsrik författare men tröttnade på ensamheten, tänker att det måste vara detta som är grejen. Jag skulle kunna stanna här i veckor, strosa runt i periferin och tillåta mig att fröjdas en smula åt vetskapen om att det på något sätt ändå är jag som är upphov till hela detta storslagna spektakel, att det är tack vare mig alla är här.

Klas i "Korparna". Foto: Triart

Jonas Alariks foto

Jag kan inte göra någon nykter bedömning av den färdiga filmen – förlagan ligger fortfarande för nära – men att Reine Brynolfssons rolltolkning och Jonas Alariks foto tog andan ur mig rådde det inget tvivel om när jag såg den för första gången för några veckor sedan.

Jag försökte släppa all förförståelse, bara låta mig sugas in i skeendet, smittas av den rörliga bildens nerv och magi. Först blev jag lite besviken över att Klas värld har krympt så mycket, att naturen och fåglarna inte får det utrymme som hade behövts för att i någon mån väga upp för Agnes kvävande missmod, men sedan drabbades jag alltmer av själva fiktionens kraft, kämpade med tårarna och gladdes åt skönheten och allvaret i de bilder och känslouttryck jag fick ta del av. Eller blev en del av.

Och när jag cyklade ensam hem genom Stockholmskvällen, längs Sveavägen och Kungsträdgården, förbi Slottet och vidare mot Södermalm, kände jag mig upplyft vid tanken på fiktionens möjligheter att skapa berättelser som är större än vi själva, tänkte att ingen dokumentär skildring hade kunnat levandegöra den värld som min roman utspelas i med samma styrka som denna fiktiva berättelse.

Vad spelar det då för roll att nästan ingenting av det jag såg på vita duken har hänt i verkliga livet, i varje fall inte i det lilla hörn som är mitt. Och att det inte är jag som är Klas ser ju vem som helst. Vi är inte ens lika.

 

Av Tomas Bannerhed

Tomas Bannerhed är författare. Hans debutroman ”Korparna” utkom 2011 och belönades bland annat med Augustpriset och Borås Tidnings debutantpris.

 

LÄS MER - Nils Schwartz recenserar den flygfärdige romandebutanten Tomas Bannerhed 

LÄS MER - Tomas Bannerhed: Midsommar är vår egentliga nationaldag 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!