Vem står egentligen ut med att bara tolereras?

Författaren och komikern Nisti Stêrk är aktuell med en dokumentär om kändisfrisören Bobby Oduncu.
Foto: Erik Simander/TT / TT NYHETSBYRÅN

I den nya dokumentären ”Who the fuck is Bobby?” skildras Bobby Oduncus kamp mot homofobi i den egna familjen.

Valerie Kyeyune Backström ser en drabbande uppgörelse i Nisti Stêrks mångfacetterade film som visas på SVT.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Hur når man försoning?

Egentligen är det vad den nyligen släppta dokumentären kring kändisfrisören Bobby Oduncu, ”Who the fuck is Bobby?” kretsar kring, oroligt återvänder till.

Visst, till viss del är det en typisk biografisk dokumentär som försöker komma innanför fasaden på den bildfagra Bobby, visst får vi se kändisarna avlösa varandra i hans frisörstol.

Ändå är huvudämnet något annat, ja ganska unikt.

För snarare än att följa frisören på röda mattan och i skvallerpressen, återvänder den till Bobbys uppväxtort Södertälje, den möter honom med sin familj i scener som ibland är plågsamma att bevittna, så nakna, så krävande. 

Och det finns något lika förlösande som frustrerande i det: här ser man en familj i all sin otillräcklighet, som på olika sätt försöker komma till en punkt där Bobbys läggning inte bara accepteras utan omfamnas, försöker ta sig över denna ursprungliga smärtpunkt, försöker gottgöra för eventuella snedsteg.

Här finns pappan som en sträng skugga, här finns en mamma som täcker upp, en son som förtvivlat ber om den bekräftelse han kanske aldrig kommer att få. Och så syskonen, med sina egna uppfattningar om uppväxten, med sina egna bilder av familjen.

Och för den som aldrig suttit i den stolen, blir det kanske för första gången tydligt. Och för den som suttit i den för länge, blir det kanske uppenbart hur smärtsam denna ställning är, detta förhandlade, att nöja sig med det lilla. Att accepteras. 

Vad gör det med en när man måste hemlighålla mängder av sitt liv: vad gör det med en, när man slutat hemlighålla bara för att mötas av motstånd, fördömande eller en kompakt tystnad?

Ivar Arpri frågade i dagarna på Twitter om man kan kritisera Försvarsmyndighetens Prideflaggeviftande men ändå ”vara för tolerans av homosexuella”. Regissören Nisti Stêrk skildrar hur otillfredställande, otillräckligt något sådant är. 

Att tolereras, att uthärdas. Att finna sig i det där förhandlandet: mina föräldrar accepterar min läggning, så länge den inte berörs; att ingå outtalade dealer för att behålla vapenvilan.

Vad gör det med en när man måste hemlighålla mängder av sitt liv: vad gör det med en, när man slutat hemlighålla bara för att mötas av motstånd, fördömande eller en kompakt tystnad? I filmen dyker inte pappan upp på Bobbys bröllop, i filmen dyker han inte ens upp på Bobbys pojkväns begravning.

Ändå är det svårt att känna hat, känna annat än skammen som ligger till grund för allas handlande.

Stêrk har gjort en film som lyckas balansera på en spänd lina, som lyckas berätta om det svåra utan att demonisera eller förenkla. Den sällar sig inte heller i de vanliga två kategorier HBTQ-filmer oftast placerar sig i: antingen tragedin, eller solskenshistorien. Här blir det i stället något mittemellan, där livet efter att komma ut vare sig blev en dröm eller en mardröm. Snarast ett förhandlande av förluster. Om den vanliga storytellingen kring att komma ut lyder att ”det blir bättre”, vågar ”Who the fuck is Bobby?” närma sig en mycket svårare slutsats. Att visst, det blir kanske bättre. Men blir det någonsin bra? Kanske inte, men man lär sig att leva med det. Kanske är det den verkliga tragedin.


Valerie Kyeyune Backström är vik. redaktör på Expressens kultursida.



Avslöjaren som blev hackad

https://embed.radioplay.io?id=87170&country_iso=se

Han avslöjade Allra – men ratas av journalistpriserna. Patrick Siegbahn på Småspararguiden gästar Expressens mediepodd. Och Expressens Anna Friberg medverkar från OS i Tokyo. Med Karin Olsson och Magnus Alselind.