Varför gömmer de sig bakom den röda fanan?

RECENSION. Under ett förhör skär den kommersielle, espressomissbrukande konstskolerektorn Jack von Rosen (Magnus Krepper) huvudet av den danske utbytesstudenten Auto Didakts (Adam Axelsson) muppliknande penisperformancegosedjur Bössemand. Han trycker sen ner gosedjursliket i halsen på stackars dansken och säger ”Vi kommer inte att få något svar från den här dadaisten –  skicka honom till Konstfack” – varmed en assistent skär upp Didakts buk med en kniv föreställande en av Jeff Koons kromlila ballonghundar. 

Jag vet, du tänker: Hurra! Äntligen litet hopp för svensk film! För det gör du väl? Svensk film har ju så länge varit som svensk romankonst: Konventioner, moralism, självmedveten präktighet och kommers. Den som här i Jantedala vill experimentera fram energier bortom exempelvis begrepp som bra eller dåligt, blir ofta förminskad och klappad på huvudet.

Frågan är om kollektivet Konstabs debutrulle ”Vernissage hos Gud” kan väcka vårt torftiga land till liv? Efter en serie hajpade teaterföreställningar har de nu ställt sin kreativa kraft i filmens tjänst. 

Resultatet är en berättelse om kampen mellan fri och kommersiell konst bland examenslever på en konstskola i Göteborg. På ena sidan står Madeleine Silverstrjent (Victoria Dyrstad) som med bakåtslickat hår omfamnar alla tänkbara företagssamarbeten och sponsorer, på den andra sidan stackars Irma Odinsdottir (Isabelle Grill/Hilda Krepper) som för upp en amulett i underlivet och får veta att hon är utvald av Gud att skapa ren, kommersiellt obefläckad konst. 

Det räckte med att en poet nös på uppbruten syntax så var det ett stipendierbart vänsteruppror.

Trots något så skoj som en dansk dadaist så är dock tortyrscenen inte den enda scen som sannolikt var betydligt roligare på det grabbiga manusstadiet. Men det är inte viktigt. Det är inte berättelsen som svänger, inte karaktärerna heller (efter att en strålande presentation av dem lovat det), och definitiv inte den bajsnödiga frågeställningen om kommers kontra fritt skapade. 

Ty i samtidslitteraturen plågades vi i drygt ett decennium med klichén om att all marginell konst är motstånd mot kapitalet. Det räckte med att en poet nös på uppbruten syntax så var det ett stipendierbart vänsteruppror. Jag går inte på det där pompöst politiska en gång till. Så när jag lyssnar på en intervju i podden POV Film med Konstabs Ossian Melin, Albin Stööp och Filip Aladdin, drar jag öronen åt mig. 

På ett språk som förvisso dryper av kulturkapitalets självkänsla, talar de kultursäljande om kommersialismen som hot mot hela samhället. Stämmer nog. Men varför måste de gömma sig bakom den röda fanan för att tillåta sig att experimentera? Det blir ju räddhågset och devalverar lekens styrka.

För leken är nämligen den här filmens urkraft. Dels är det tajmingen på korsklippningen mellan allt från arkivliknande videokonstverk och filmade utställningar, till floskler, installationer, drömmiljöer och minnen av ungdomlig hybris, och dels är det själva energin i dessa visuella utryck. Jag baxnar över arbetet med detaljer, rekvisita, miljöer och masker. Denna vaskade verkshöjd är ett underbart uppror mot det konventionella berättandets fantasidöda prioriteringar.

Så ja, Konstab borde göra fler filmer, men gå i färre fällor. Nu riktas energin sällan inåt i filmen, exempelvis ner i karaktärerna, utan mycket försvinner uppåt i metaskikt, genrediskussioner och konspirationskonstruktioner. ”Vernissage hos Gud” eldar för kråkorna, det är okej men till nästa gång: Det behöver inte handla om konst för att vara det.

Daniel Sjölin är författare. Hans senaste roman ”Underskottet” kom i fjol.