Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Unorthodox” hyllar den självvalda gemenskapen

Amit Rahav och Shira Haas som Yanky och Esty i Netflix-serien ”Unorthodox”.Foto: ANIKA MOLNAR/NETFLIX
Gustaf Johansson, kulturskribent och historiker.

Historikern Gustaf Johansson skriver replik i debatten om ”Unorthodox”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. När jag läser Joel Halldorfs text om problemet med hyllningarna av Netflixserien ”Unorthodox” häpnar jag. Jag begriper helt enkelt inte hur seriens poäng så fullständigt har kunnat gå honom förbi. Särskilt inte som den tycks påminna om hans egen.

För alla oss som inte själva lever under hedersförtryck eller i klorna på en sekt har serien enligt Halldorf ett enda syfte: att bekräfta våra livsval och uppställa en falsk dikotomi mellan sekterism och västerländsk individualism. Gemenskap är dock i sig inget hot, skriver han, vare sig mot vår frihet, individualitet eller mänsklighet – ”gemenskap är det som kan fullkomna allt detta”. Exakt så är det förstås, och det är också precis det som ”Unorthodox” gestaltar.

Vad är egentligen problemet med att hylla det budskapet?

I serien bryter sig den unga Esty loss från den kvävande kollektivismen i det chassidiska Williamsburg, en plats där hela hennes liv – från klädsel och frisyrer, till sexualitet, partnerval och fritidssysselsättningar – bestäms av andra än henne själv. Hon flyr till Berlin och upptäcker där att en gemenskap som inte hålls samman av tvång, utan av det förunderliga att det spontant kan uppstå en mycket djup känsla av samhörighet mellan människor som plötsligt upptäcker att de delar något.

Vad vi ser är alltså inte, som Halldorf vill göra gällande, en berättelse där gemenskap ställs mot individualism. Istället visar den hur en individ som är fri att välja, och därför också kan välja bort, utgör förutsättningen för gemenskaper som frigör, snarare än begränsar och låser in. Vad är egentligen problemet med att hylla det budskapet? 

Nog för att vårt moderna samhälle har sina sidor, men just värnandet av den enskilda människans rätt att välja hur och var och med vem hon vill leva sitt liv måste väl ändå betraktas som något entydigt positivt? Om inte vill jag gärna höra vilket alternativ som Halldorf ser framför sig.

 

Av Gustaf Johansson

Gustaf Johansson är kulturskribent och doktor i historia.

Kan vi verkligen räkna virus som liv?

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin och författaren Aase Berg på videolänk om isoleringstillvaron, varför poesi inte ska läsas på en scen och om vad ett virus egentligen är för något.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och författaren Stefan Lindberg. Se det nedan: