”Tycker de verkligen att alla ska ha det lika bra?”

KULTURKRIGET: Hemma hos Lena Andersson

I Expressens nya tv-program ”Kulturkriget: Hemma hos” åker Daniel Sjölin hem till landets intellektuella på jakt efter de sju dödssynderna.

Hos författaren Lena Andersson i Tensta hittar han vreden. 

– Jag var ofta arg som liten, säger hon. De kallade mig Lilla My.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURKRIGET. Hon är en lika stridbar debattör som knivskarp författare. I senaste boken ”Dottern”, uppföljaren till idéromanen ”Sveas son”, sänder Lena Andersson ut sin romanfigur Elsa Svensson, stöpt i folkhemmet, till att möta den nya världens styrande tankar. Och det är någonstans i krocken mellan logik och världsordning som Anderssons egen ilska tänder till. 

Visst har dagar förstörts helt och hållet av någonting som står i tidningen, säger hon hemma i köket. 

En husesyn i lägenheten i Tensta visar en lika hängiven boksamlare som loj fågelskådare. Förutom Diderots encyklopedi, en Palmemordskrypta och Stig Malmbergs ”Varning för knatten”, är det Platons skrifter som hon har flest upplagor av. Just att gå i dialog är ett förebildligt sätt, menar hon, att inte låta ilskan övergå i vrede. Ett exempel kunde vara när hon valde att konfrontera Gunilla Brodrej och Martina Montelius då hon fann sig förolämpad i deras podd. 

Vrede är dåligt för att den är besinningslös, okontrollerad och inte konstruktiv, menar Lena Andersson, vilket skiljer dödssynden vrede från vanlig hederlig ilska.

Lena Andersson samlar på tidningarna från dagen efter Palmemordet. Här visar hon dem för Daniel Sjölin.
Foto: EXPRESSEN

Men vad händer när det inte går att upprätta en dialog? Ja, det är då hon själv blir arg. I kulturdebatten menar hon att det för många som hela tiden utgjuter sin ilska över det samhälle som är – kapitalismen eller liberalismen – men utan att själva hävda tydligt vilken ordning som då i stället ska råda. Ska det finnas ekonomisk frihet eller inte?

Det är ju standard i vårt kulturliv. Man tror att man ska kunna hitta på ett nytt sätt som aldrig har varit, konstruera en ny världsordning som aldrig har prövats. Att man ska kunna sätta ihop saker litet som man vill. Exempelvis att man vill ha total trygghet och total frihet samtidigt.

Ilskan uppstår sedan när Lena Andersson försöker gå i dialog med detta, men då finner hur det upplöses i ett moln och försvinner, som om ingen vill stå för konsekvensen av sin åsikt lika mycket som att profitera på sin egen kritiska hållning.

Men den ilska hon då upplever tyglar hon i alla fall betydligt bättre i dag, än den gången när hon var liten och mosade farmors plättar i händerna – i ren vrede – eftersom de var lagda i ring och inte travade på höjden. 


Se hela avsnittet i spelaren ovan.