Tv-serien om Utøya kan vara årets bästa

RECENSION. En dramaserie om terrordådet på Utøya. Reflexen är att inte titta. Vissa saker vill man inte tränga in i. Det är för smärtsamt. Men det norska teamet som skapat tv-serien ”22 juli” i sex delar närmar sig tragedin på ett sällsynt sätt. Jag kommer att tänka på regissören Alejandro González Iñárritus filmer. 

Men också på ett grekiskt drama där budbäraren återberättar händelseförlopp och lämnar över till åskådaren att skapa sina egna bilder. Sekundärinformation kan vara nog så starkt. Vi får inte se en enda död kropp. En polismans nersmutsade kläder är tillräckligt starkt. Ambulanspersonalens avrapportering om antalet hittade kroppar. 

Sara Johnsen och Pål Sletaune slår en respektfull ring kring terrordådet mot ungdomslägret och mot regeringskvarteren den 22 juli 2011. Samt om tiden före och efter. 

Handlingen utspelas inte bland AUF-ungdomarna som ska på sommarläger eller bland politikerna i regeringsbyggnaden. Ej heller är det en bio-pic om Breivik. Istället får vi uppleva dramat genom sjukvårdspersonalen, skolan, tidningsredaktionen, begravningsentreprenören, sjukhusprästen och alla andra aktörer som befinner sig i kanten, men ändå mitt i, händelserna. En uppdiktad bloggare får personifiera internet-rasismen som inspirerade Breivik till dådet. Och en ramhistoria om en pojke som skadas svårt då han faller från en balkong lägger ytterligare sociopsykologiska lager till berättelsen.

På sjukhuset står man inför nedskärningar. En läkare med civilkurage talar ut i pressen och kommer på kant med ledningen, men sedan är det hon som räddar liv och tackas av Drottningen medan sjukhuschefen försvinner in i tapeten med sin lean managementprosa. 

Men det är framför allt genom den unga grävande reportern (sammanbitet spelad av Alexandra Gjerpen) på Aftenpostens tidningsredaktion som tittaren gradvis kommer närmare den ohyggliga sanningen om det som skett. Även i den miljön undviker det norska teamet de klyschor och pinsamheter som ofta vidhäftar liknande svenska tv-serier. 

Polisens handfallenhet och långsamhet materialiseras genom dessa stillastående personbilar.

En av de starkaste scenerna utspelar sig i en enorm bilkö där reportern hör skotten på ön via sin mobiltelefon medan utryckningsfordonen passerar bilkön på hopplöst avstånd från dådet. Polisens handfallenhet och långsamhet materialiseras genom dessa stillastående personbilar. Det känns i kroppen. En ung flicka får en panikångestattack i baksätet av en bil. I den här scenen ryms allt. Det polisiära misslyckandet avspeglas också i de sorgsna ögonen på Øyvind Brandtzægs Eivind.

Skådespeleriet är realistiskt och trovärdigt in i varje bekymmersrynka. Det känner man redan i inledningsscenen när lastbilsleveransen kommer med tonvis konstgödsel till Breiviks adress. Man ser bara chaufförerna, inte Breivik. Honom ser man överhuvud taget till ytterst lite. Det man ser är effekten – på ett helt samhälle. Och den starka känslan av att den här händelsen rör oss alla. Nånting flyttar på sig djupt inom en.

Det här kan vara årets bästa tv-serie.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressen Kultur. Hon gör också podcasten Lunch med Montelius.