Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Trauman bakom fasaderna i mörkt generationsdrama

Kerstin (Sofia Pekkari), Erik Munksås (Rasmus Luthander) och Jonathan (Rolf Ek). Foto: Peter Cederling /SVT
Foto: AFTONBLADET

Med tv-serien "De dagar som blommorna blommar" fortsätter samarbetet mellan Jonas Gardell och regissören Simon Kaijser.

Sandra Wejbro ser tre familjeskildringar där helheten haltar trots många fina scener.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | TV. Det finns en spektakulär Youtube-video där visselkonstnären, cirkusartisten och naturfilmaren Jan Lindblad brottas med en enorm anakonda i ett vattendrag i Sydamerika. 1978, året då stora delar av ”De dagar som blommorna blommar” utspelas, var Lindblads visslade version av den amerikanska folksången ”Shenandoah” Sveriges mest spelade låt och hans skivor sålde som smör.

När vi först träffar vännerna Erik, Mikael och Benny i ett kedjehusområde utanför Stockholm binder tonerna från ”Shenandoah” på radion ihop familjernas snyggt korsklippta morgonrutiner. Där diskuteras Ingemar Stenmarks chanser i dagens storslalomlopp och när Eriks morfar Josef (Peter Schildt) ringer ger mamma Bodil (Rebecka Hemse) husmorsråd om hur man med lite t-sprit i vattnet kan tvätta fönster i januarikylan.

Det handlar om vad man säger – och inte säger – till varandra. En banal kommentar om städning kan bli det allra sista.

”De dagar som blommorna blommar” är tredje samarbetet mellan manusförfattaren Jonas Gardell, regissören Simon Kaijser och producenten Maria Nordenberg efter ”De halvt dolda” (2009) och ”Torka aldrig tårar utan handskar” (2012). Tematiskt och stilmässigt är de systerverk, i poetisk realism och med döden bredbent i centrum. En berättarröst ger episk inramning och Gardells vana trogen förklaras händelserna i religiösa trosbegrepp.

 

LÄS MER – Nils Schwartz om "De halvt dolda"

Genomsyras av judisk tankevärld

I det här fallet genomsyras dramat av den judiska tankevärld som Erik (i vuxen ålder spelad av Rasmus Luthander) fått lära sig av sin morfar och som gör att han börjar släktforska i vad som egentligen hände familjen i Estland under andra världskriget. För att minnas dem som försvunnit plockar morfadern ängsblommor i en bunke och traditionen går i arv.

”Varje år mellan rosh hashana, nyårsdagen, och jom kippur, försoningsdagen, sitter Gud i sin himmel och prövar varje människa”, säger berättarrösten. Kanske lyckas man skjuta upp den eviga vilan ännu ett år.

I alla tre serier som Gardell och Kaijser skapat tillsammans skildras döden i sin osminkade oförsonlighet. ”Torka aldrig tårar utan handskar” hade aidsepidemin och i ”De halvt dolda” tvingas en pojke se sin mamma drunkna i en plågsamt utdragen scen.

Bodil Munksås (Rebecka Hemse), Per-Ove Elofsson (Magnus Krepper), Eva Elofsson (Eva Röse), Roffan Törnblad (Torkel Petersson) och Anita Törnblad (Anja Lundqvist). Foto: Peter Cederling /SVT

Utan att spoila för mycket har även ”De dagar som blommorna blommar” sin beskärda del av den allra yttersta tragik. Såväl Förintelsen som Estoniakatastrofen tornar hotfullt upp sig redan i de första scenerna. Serien pendlar skickligt mellan olika tidsplan, från de präglande tonåren 1978 till barndomen i början av 1970-talet, fram till 1989, 1994 och en sista del 2015 (där vi bjuds på en hel del märklig ålderssminkning).

I vännen Mikaels familj präglar brodern Torbjörns missbruk livet bakom den fina fasad mamma Anita (Anja Lundqvist) kämpar med näbbar och klor för att hålla uppe. När bråken urartar i våld lämnar pappa Roffan (Torkel Peterson) familjen i sticket, inlåst på sitt rum. Nästan 40 år senare fortsätter Torbjörn hota och utnyttja Mikael, det är en plågsamt medberoende relation där bilden av brodern helt saknar förmildrande drag och därför blir rätt platt.

Absurd teaterkarikatyr

Samma problem har historien om Bennys familj, där pappa Per-Oves (Magnus Krepper) svek är så tanklöst sadistiskt att det blir obegripligt. Som medelålders män dryper både Mikael (Ulf Friberg) och Benny (Johan Rheborg) av sorg, men det är ett mörker som vore lättare att gripas av om man kommit dem närmare som tonåringar. Men 1978 är de nästan osynliga, så gott som anonyma betraktare.

2015, när Stenmark deltar i ”Let’s dance”, har Benny blivit en känd författare som skriver pjäser om sin uppväxt, han är vresig och sarkastisk mot taxichaufförer och tv-sminköser och tycker sig omringad av inkompetens och övernitiska fackanslutna skådespelare på teatern. Där de två första serierna har inslag av humor, inte minst den underbara scen i ”De halvt dolda” där en kolerisk David Dencik hetsar över tunn is när han missat en färja, osar den absurda teaterkarikatyren här mest av bitterhet.

Trots fina scener i alla tre familjeskildringar haltar helheten. Den judiska, poetiska inramningen avspeglas endast i Eriks historia, som efter 1970-talet tar sin egen väg. De andra skrapar på stora trauman, utan att riktigt bottna.

Gud (och sviterna av tropikfeber) kallade hem Jan Lindblad 1987, endast 54 år gammal. Efter ”Shenandoah” födde han bland annat upp tigerhonorna Lillan och Rani på en ö i Södermanland. Tack vare ”De dagar som blommorna blommar” får vi chansen att minnas även hans existens, som en av blommorna i den röda bunken.

TV

DE DAGAR SOM BLOMMORNA BLOMMAR

Av Jonas Gardell

Regi Simon Kaijser

Dramaserie i tre delar med premiär den 1 januari kl 21. Hela serien finns i sin helhet på SVT Play.

 

Av Sandra Wejbro

"De dagar som blommorna blommar" är skriven av Jonas Gardell, som är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras tv-serien av Sandra Wejbro, tv-kritiker på Aftonbladet.